Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNÖHINDER.
»Hör du, Emmy lilla! Det Yar ju du som inte skulle
kunna bli svartsjuk?»
»Det har jag inte sagt! Jag har aldrig sagt att jag
inte kunde bli svartsjuk — jag har bara sagt det, att om
jag skulle bli det, så skulle jag också bli gränslöst olyck-
lig! Oeh nu är jag det, nu vill jag stanna här, och i
morgon far jag tillbaka till mamma!»
>. Och det vill du verkligen göra? Bara på en för-
flugen misstanke vill du ... säg, Emmy, det kan jag inte
tro, det kan inte vara möjligt! Då har du heller aldrig
älskat mig, då var ditt löfte i går endast en lögn, då...»
»Just därför att jag älskar dig sa högt, kan jag
inte ... vill jag inte ...»
»Men vänta! Jag skall ha tag i det där märkvärdiga
fruntimret — jag skall tvinga henne att erkänna att hon
ljugit! Jag skyndar genast...»
»Hej, Arvid, du får inte gå! Svär att du inte känner
henne, och jag tror dig!»
»Vid allt hvad heligt är, svär jag...»
»Svär inte på det, herr löjtnant!» hördes nu docentens
röst nerifrån dörren, där han statt ett ögonblick, tastän
de båda unga under hettan af deras stegrade samtal inte
hört att han kommit in; »ursäkta att jag lägger mig i det
här, men jag skulle in efter min flaska, och jag kunde
höra på unga fruns ord att hon hyser nagra misstankar,
som jag kanske skulle kunna skingra.»
»Och ändå påstår ni, att jag inte skall svära.» ut-
brast Arvid harmset och gick emot honom nagra steg,
»hur kan ni tillåta er...»
»Helt enkelt därför att ni verkligen känner personen
i fråga,» svarade docenten lugnt, i det han gick fram till
bordet och tog den öfverspunna flaskan och silfvertumlaren.
»Det är inte sant!» ropade den unge äkta mannen
ursinnig, »jag känner henne inte!»
»Hej, men ni känner honomh svarade docenten.
»Honom?» ropade de båda nygifta på en gång och
stirrade förvånade på docenten.
»Ja, just honom,» återtog den andre, halft skrattande,
halft förargad, »ty ni ska veta, mitt herrskap, jag gjo0rde
nyss en upptäckt som var öfverraskande nog. Hen langa,
damen är helt enkelt en herre — och honom känner ni
mycket väl.»
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
