Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»FASTLAKNINGEN.S
ett ord för litet än för mycket. Detta tyckte hon var
mycket bra i början, för hon hade ju föresatt sig att hon
inte skulle tåla lionom; men hur det var, så började det
förarga henne i längden. Mycket hade hon ju inte varit
ute och borta från den lilla ön, men så mycket i alla fall
att hon visste att hon såg ut som folk och att andra
»gossar» varit angelägna nog att språka med henne borta
på kyrkobacken på Blidön eller få en dans med henne,
när ungdomen om sommarkvällarna plägade samlas på
någon af öarna.
»Men den här, det var då en riktig drönare!» tänkte
hon ibland för sig själf. »Och tyst ä’ han som en fisk!
Men det vore väl underligt, om en ändå inte skulle få’n
te tänja på munlädre’, om en skulle vilja göra sig besvär!
Inte för jag bryr mig om’en ett dugg, men nog ä’ det
söcknigt emellanåt att bara se’n sitta och moltiga borta
ve bole om kvällarna.»
Det var inte utan att Edla började göra sina små
försök att få den tystlåtne och slutne drängen att deltaga
i samtalet, när de sutto inne alla fyra om kvällarna, hvar
och en vid sitt göromål, under det att den kadiga granveden
smattrade och smällde borta i spiseln. Slug som alla kvin-
nor, de må nu vara fiskardöttrar eller furstebarn, aktade
hon sig likväl noga att vända sig direkt till honom med
ett yttrande eller en fråga. Hon pratade i stället med
fadern, som satt och band på sin not borta vid bordet,
medan mor Greta satt vid spiseln och spann sitt nilgain
och Pålson vid andra bordsänden höll pa med att slöjda
några yxskaft eller tälja några räfsepinnar till den kom-
mande sommaren. Och för det mesta vände hon då talet
på .stadsfärderna eller fisket, frågade om fadern träffat den
eller den af grannarne eller om han hade hört något af
Leonard — så hette den siste drängen — och hvart han
hade tagit vägen.
»Han är väl i stan, kan jag tänka!» sade hon en
kväll, när hon satt bredvid fadern och vindade upp ga™
till notbindningen. »Och det undrar jag då inte Pa att
en ung, frisk karl hellre ä’ där än sätter sig här oc > u
infrusen borta i skärgården!»
Hon menade inte alls hvad hon sade, men kastade i
alla fall en hastig blick bort på drängen, för att se hm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
