Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
»Men hon gör ju lycka?«
Han satt och härflade upp garnnystanet, allt ef-
ter som fru Holm stickade.
»Därför att hon är så vacker, ja!» svarade han
kort.» Men börjar en aktris att spela på sin skönhet,
blir det aldrig något af henne. Hon är kall och hjärt-
lös; men det är min tro, att hon ännu kunde bli
något, om hon finge en sorg af ett eller annat slag
— en stor kärlek eller en bitter missräkning, som
förändrade hennes natur.»
Fru Holm lade bort stickningen, som alltid, då
hon var upprörd.
»Det är mig omöjligt,» sade hon strängt, »att
vara annat än glad öfver, att det är slut mellan Knut
Stolpe och Sara — jag hade aldrig någon tillit till
honom, men ändock har jag svårt att förlåta Helena,
som är orsaken till det.»
»Det vill jag dock ej påstå, att hon är. Det hade
kommit därtill utan henne,» återtog Hugo, som satt
och betraktade Saras porträtt, hvilket han visste sig
kunna göra, utan att bli upptäckt.
»Därför att faster och jag äro af den sortens
människor,» fortsatte han, »som kunna gå sin väg rakt
fram utan lust att vika af till höger eller vänster, få
vi ej döma för hårdt om dem, som, likt Knut, söka
sig in på alla möjliga afvägar af fruktan att ej kunna
finna den rätta. Jag förlorar aldrig hoppet om en
människas vederfående till själ eller kropp, därtill
har jag sett för mycket af den mänskliga naturens
utvecklingsförmåga. »
Netten kom i detsamma med det lilla tältbordet
och ställde det mellan fru Holm och Hugo.
Han såg sig omkring på de gammaldags möblerna,
den kupiga byrån med messingsbeslag, den antika try-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
