Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
mån, den hvitlackerade soffan och stolarne med raka
ryggar och rödrandigt bomullsöfverdrag samt den ry-
kande tekannan och de påbredda smörgåsarne och
tyckte sig insupa en doft af hemtrefnad och välbehag.
Längst dröjde dock hans blickar vid värdinnan,
med skärmen för ögonen och den omoderna, slitna
dräkten samt den gamla trotjänarinnan med tunt,
grått hår och giktbrutna händer.
Så skröpliga båda, men så präktiga typer af plikt-
trogna, själfständiga människor1
Sara låg med hufvudet i moderns knä och grät
glädjetårar öfver att vara hemma, och denna böjde
sig ned och förde händerna smeksamt och liksom igen-
kännande öfver hennes hår och kinder.
När Sara såg upp, slogs hon af något främmande
i moderns ansikte, hvars orsak hon ej kunde klargöra.
»Har mamma varit sjuk?» frågade hon ängsligt.
»Jag har aldrig mått bättre, det är endast ögo-
nen. Jag ser inte så bra som förr.»
»Ser mamma kanske inte alls?» frågade Sara, så
skärande häftigt, att det liknade ett klagoskri.
»Lugna dig, barn lilla, och var förståndig.»
»Och jag, som varit borta!»
»Det har varit bäst för mig att genomgå den här
kampen ensam.»
»Mamma, kära lilla mamma!» hviskade Sara och
kysste moderns händer, på hvilka hennes tårar föllo.
»Ser mamma inte mig heller?» frågade hon sakta.
»Nej — men jag har dig hos mig, och det är
glädje nog,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
