Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Luften var ljum, doftfylld och frisk, men hon
kände det ej, ty hennes tankar voro långt borta.
Hon tänkte på, att hon knappast såg sin man
nu mera, och att de aldrig talade ett förtroligt, all-
varligt ord.
Hon måste gå till sitt arbete, medan han ännu
låg. Oftast var han borta, när hon kom därifrån, samt
återvände ej förrän långt fram på natten.
Att då tala till honom hade varit lönlöst.
Hon tänkte äfven med förtvifian på, att han gick
under med sina stora möjligheter — gick under, kanske
just därför att de voro så stora.
Modern och han berodde båda af hennes arbete.
Hon fick ej svikta och gjorde allt för att hålla
sig uppe; men på sista tiden orkade hon mindre samt
kände sig håglös och rent af illamående.
»Herre hjälp!» var den enda bön, som någonsin
kom öfver hennes läppar.
Ofta förebrådde hon sig, att hon ej lefde ett lif
i Gud, genom närmare umgänge med honom i hans
ord; men när hon tog en andaktsbok eller själfva bi-
beln, kunde hon ej hålla tankarna fast vid hvad hon
läste. Det var snarare som hade de just då fått lösa
tyglar för att flyga omkring allestädes, där de icke
borde vara.
Arbetet blef också mer och mer till en tyrann,
som fordrade allt hvad hon hade att gifva af kropp
och själ.
Hon kunde aldrig efteråt göra sig reda för, hvar-
för hon stannat så plötsligt i sin vandring, eller hvad
som tvingat henne att se just åt det hållet.
Det var en våldsam, skärande, rent fysiskt smärt-
sam känsla hon erfor, medan ögonen stirrande hängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
