Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Hugo satt snedt emot henne mellan en författa-
rinna, som sökte häfda sina anspråk på godt hufvud
genom att prata dubbelt så mycket som andra, och
en nng, täck flicka, som tycktes kommit med liksom
af misstag och till sin egen förvåning.
Stämningen blef genast hög och steg oupphörligt.
Kammarjunkare Brags middagar och viner voro
kända.
Vid hvarje kuvert doftade en bukett rosor, och
från den blomsterkransade, af is uppmurade spring-
brunnen midt på bordet föll ett fint parfyineradt
duggregn.
Hugo hällde alltmera vatten i sitt vin, men det
var ingen annan, som begagnade detta försiktighetsmått.
Knut blef allt blekare, ju mer han drack, och
det hetsiga, uppjagade uttrycket i hans ansikte allt
märkbarare.
Det var han, som mot middagens slut höll talet
till kvinnan.
Kvinnan — konstnärinnan — om någon annan
var här ej fråga.
Det var eld och inspiration, om än föga sam-
manhang i hans ord och en nästan förtärande glöd
i de mörka, lidelsefulla ögonen.
Högra handen var krampaktigt knuten om stols-
karmen, och med den vänstra stödde han sig mot bords-
skifvan.
Han hade en känsla af att marken gungade, medan
gnistrande stjärnor ilögo kring i ett mörkt tomrum,
och det var endast en bild han såg fullt tydlig, liksom
inbränd i själen — Helenas.
Det var också henne ensam hans ord gällde,
det förstod hon, och liksom tvingad därtill, såg hon
upp och mötte hans blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
