Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Det var som hade dessa två stått ensamma i
rummet — han talande och hon lyssnande — så kände
de det.
»Det finnes kvinnor,» sade han till sist, »som
äga allt hvad männen åtrå — skönhet, snille, talang,
tjusningsförmåga, hängifvenhet, passion, och hvilka det
är lika svårt att motstå som en Loreley.
Ena stunden har man dem i handen, och den
andra glida de undan likt brokiga, skiftande ödlor.
Det är detta som gör dem så oemotståndligt bedårande.
Till afgrunden bär det, men sak samma, det är
en himmelsfärd i alla fall.
Emellan en blek, tam lycka eller en, som berusar
och dödar, finns för mig intet val och,» samlade
han sig, liksom uppvaknande, »så tänka väl de
flesta män i detta lag, bland kvinnor, som ej äro träl-
bundna vid jorden och dess små bestyr, utan vigda
vid konsten — det enda förskönande, försonande ele-
mentet i en värld, för hvilken man kunde önska att
ridån gick ned så fort som möjligt.»
Skålen dracks utan entusiasm och med en viss
tvekan, ty ingen hade förstått meningen, men ingen
var heller för tillfället fullt säker på sitt eget omdöme.
Hugos blickar irrade med ett halft ironiskt, halft
vemodigt uttryck laget rundt och stannade vid fadern,
som halfdrucken gjorde sig till narr för sina vackra
bordsgrannar — och Knut, som tömt ett glas cham-
pagne i ett enda drag och sedan sjunkit tillbaka mot stols-
ryggen med halfslutna ögon.
Modern och Sara — det käraste Hugo ägde i
världen — trädde plötsligt fram för hans inre syn
och på samma gång åtrån att kunna fatta sitt glas
och säga blott dessa ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
