Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
skämtsamt. »I vinter uppträder jag i Stockholm. Berätta
allt därifrån, hvad som inte stått i tidningarna!» tilläde hon
med en handtryckning och menande blick på Saras djupa
sorgdräkt.
»Faster Eva bor hemma hos mamma, medan vi äro
borta, de kunna ej undvara hvarandra, och Hugo är deras
dagliga gäst. Harry håller på att förlofva sig, kan jag tycka
af brefven, som ej ha annat än godt att förtälja.»
Knut stod och iakttog, hur förändrad Helena var. Det
oroliga, djärfva, själfsvåldiga i hennes uppträdande var borta
och hade lämnat rum för något medvetet, som berättade,
att hon var säker på sig själf.
Hon hade redan hunnit för långt och syftade för högt
för att känna så smått som egenkärlek ; men framgången —
framsprungen ur lidande och arbete — gaf värdighet åt hen-
nes väsen och intryck af, att hon bar mera inom sig och
skulle gifva mera, än hon hittills funnit uttryck för.
»Jag ville inte låta höra af mig, förr än jag kunde göra
full heder åt mitt namn och de mina,» sade hon varmt, »men
nu ...»
Det kom ett själfullt, vackert uttryck öfver hennes an-
sikte.
»Jag kan ej säga, hur mycket jag längtar efter att
komma hem till mor!»
Sara gaf akt på henne den återstående delen af aftonen;
ty det var det egna med henne, att hur anspråkslöst hon än
uppträdde, hela rummet tycktes liksom fyllas af hennes per-
son. Hon briljerade ej, talade lågt och hade ej mycket att
säga i den allmänna konversationen, men hvarje ord fick
liksom ett dubbelt innehåll genom stämma och minspel.
»Såg du, hur mjuka och behagliga hennes rörelser blif-
vit?» sade Sara, då Knut och hon kommit upp på sitt rum.
»Ja, och den trötta rörelsen med hufvudet, hvilket hon
helst lutade tillbaka mot soffkarmen, som hade det varit för
tungt af tankar. Vi kunna båda glädjas åt hvad hon är —
inte sant?»
»Ja,» svarade Sara varmt, »och jag gläder mig-särskildt
åt det för Hugos och faster Evas skull.»
Hennes blickar föllo på ett paket, som låg på natt-
duksbordet.
»Har du inte öppnat det ännu?» frågade hon,» det kom
redan i middags.»
»Det är en bok, och jaa hsr så öfver nog af naturen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
