Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - IV. Sjömanskistan - V. Den blindes slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och jag tar det här för att jämna räkningen», sade jag,
i det jag nappade till mig vaxdukspaketet.
Nästa ögonblick trevade vi oss båda utför trappan,
lämnande ljuset vid den tomma kistan, och ögonblicket därpå
hade vi öppnat porten och voro i full reträtt. Vi hade icke
en sekund för tidigt givit oss i väg. Dimman höll på och
skingrades hastigt; månen sken redan fullkomligt klart på
höjderna på ömse sidor, och det var endast i själva bottnen
av dalen och runt omkring värdshuset, som en tunn slöja
ännu hängde hel för att dölja de första stegen av vår flykt.
Långt mindre än halvvägs till byn, litet ovanför bergets
fot, måste vi komma i månskenet. Men detta var icke allt —
ljudet av brådskande fotsteg nådde redan våra öron, och
när vi blickade tillbaka åt det håll, varifrån de kommo,
visade oss ett ljussken, som gungade av och an men hastigt
närmade sig, att en av de annalkande bar en lykta.
»Kära barn», sade min mor plötsligt, »tag pengarna och
spring. Jag tror jag svimmar.»
Detta var säkerligen bådas vårt slut, tänkte jag. Hur
jag förbannade grannarnes feghet, hur jag klandrade min
stackars mor för hennes ärlighet och snikenhet, för hennes
förra djärvhet och nu påkommande svaghet. Vi voro just av
en lycklig slump vid den lilla bron, och jag hjälpte henne,
vacklande som hon var, till kanten av vägbanken, där hon
med en suck föll mot min axel. Jag vet ej varifrån jag fick
styrkan till det, och jag är rädd att jag gick litet hårdhänt
till väga, men jag lyckades draga henne ned för
vägsluttningen och ett litet stycke in under brovalvet. Längre kunde
jag icke få henne, ty bron var för låg att tillåta mig annat
än krypa under den. Vi måste således stanna, där vi voro —
min mor nästan helt blottad och bägge två inom hörhåll
för värdshuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
