Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Skeppskocken - X. Resan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till och med i detta ögonblick förde slagdängan mig
genast tillbaka till »Amiral Benbow», och jag tyckte mig
höra kaptenens röst bland de andras. Men snart var ankaret
uppvindat, snart hängde det drypande vid bogen, snart
började seglen draga samt land och fartyg att försvinna på
båda sidor; och innan jag hann lägga mig för att åtminstone
få slumra en timme, hade Hispaniola anträtt sin färd till
Skattkammarön.
Jag ämnar icke redogöra för denna resa i detalj. Den var
mycket gynnsam. Fartyget visade sig vara en präktig skuta,
besättningen duktiga sjömän, och kaptenen förstod i grund
sin sak. Men innan vi uppnådde ön, hade några saker hänt,
som fordra att komma till läsarens kännedom.
Mr Arrow, att börja med, visade sig ännu odugligare, än
kaptenen hade befarat. Han hade icke minsta gehör bland
matroserna, som gjorde vad de ville med honom. Men detta
var icke det värsta, ty efter ett par dagar till sjöss började
han visa sig på däck med grumliga ögon, rödbrusiga kinder,
stammande tunga och andra tecken till fylleri. Gång efter
annan befalldes han ned i onåd. Ibland föll han och stötte
sig, ibland låg han dagen lång i sin lilla brits på ena sidan
av kajutstrappkappen, och ibland kunde han för en dag
eller två vara skapligt nykter och åtminstone försvarligt
sköta sin syssla.
Emellertid kunde vi aldrig utfundera, varifrån han fick
något att dricka. Detta var fartygets hemlighet. Vakta
honom så mycket vi ville, kunde vi icke komma på det
klara med det; och när vi frågade honom rakt på sak, bara
skrattade han, om han var drucken, och om han var nykter,
förnekade han högtidligt, att han någonsin smakade något
annat än vatten.
Han var icke blott oduglig som styrman och hade ett
dåligt inflytande på besättningen — det var tydligt, att
han på detta sätt måste snart rent utav taga livet av sig
själv, varför ingen heller blev särdeles förvånad eller ledsen,
då han en mörk natt vid hög sjö totalt försvann och aldrig
mera syntes till.
»Överbord!» sade kaptenen. »Så gott var det, mina
herrar, det besparar oss besväret att slå honom i järn.»
Men där stodo vi nu utan styrman, och det blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
