Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Mitt äventyr på sjön - XIV. Det första övervåldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag hade sprungit över en sumpig trakt, beväxt av pil,
säv och egendomliga, för mig främmande träd, och hade
nu kommit till ytterkanten av en öppen, vågformig
sandsträcka, omkring en mil lång, här och där besatt med några
tallar och ett stort antal vresiga träd, icke olika eken till
växten, men bleka till lövverket som pilen. I bakgrunden
av den öppna sträckan reste sig ett av bergen med två
skrovliga toppar, livligt glänsande i solen.
Nu kände jag för första gången nöjet att fritt ströva
omkring. Ön var obebodd, mina skeppskamrater hade jag
lämnat bakom mig, och inga levande varelser funnos i mitt
grannskap med undantag av stumma fyrfotingar och
fjäderfän. Jag vandrade hit och dit bland träden. Här och där
blommade för mig okända växter; här och där såg jag
ormar, och en reste på huvudet från en klippavsats och väste
mot mig med ett ljud ej olikt en snurra. Föga anade jag,
att han var en dödsfiende och att ljudet var den beryktade
skallran.
Därpå kom jag till en vidsträckt småskog av dessa eklika
träd — järnekar fick jag sedan höra, att de kallades, —
som växte lågt utefter stranden likt törnbuskar med
egendomligt vridna grenar och lövverket tätt som ett halmtak.
Småskogen sträckte sig ned från toppen av en av sandåsarna,
spridande sig och växande högre under fortsättningen, tills
den nådde kanten av det vidsträckta, vassbevuxna
träsket, genom vilket den närmaste av de små floderna sökte
sig väg till ankarplatsen. Ångor stego upp ur träsket i den
starka solvärmen, och konturerna av Kikaren dallrade
genom diset.
Plötsligt uppstod ett prassel i vassen, en and flög upp med
ett snattrande, en annan följde, och snart hängde över
träsket ett stort moln av skrikande och kretsande fåglar.
Jag tänkte genast, att det måste vara några av mina
skeppskamrater, som närmade sig utefter träskets kanter;
och jag misstog mig ej heller, ty snart hörde jag de
mycket avlägsna och låga ljuden av en människoröst, som,
medan jag fortfor att lyssna, lät allt högre och närmare.
Jag blev helt förskräckt och tog min tillflykt under
närmaste järnek, där jag låg nedhukad och lyssnade tyst som
en råtta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
