Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Mitt äventyr på sjön - XIV. Det första övervåldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En annan röst svarade; därpå tog den första rösten,
som jag nu kände igen som Silvers, åter ordet och fortfor en
lång stund med sin svada, endast då och då avbruten av
den andre. Av tonen att döma måste de ha talat allvarsamt,
ja, nästan häftigt; men intet särskilt ord nådde mina öron.
Slutligen tycktes de talande ha stannat och kanske även
satt sig ned, ty de icke blott upphörde att komma närmare,
utan själva fåglarna började bli lugnare och åter slå ned på
sina platser i träsket.
Och nu föll det mig in, att jag försummade min sak,
att det minsta jag kunde göra, sedan jag varit dumdristig
nog att gå i land med dessa vildhjärnor, var att lyssna till
deras rådslag, och att det var min klara och tydliga plikt
att närma mig dem så mycket som möjligt under skydd av
de krypande träden.
Jag kunde nästan på pricken sluta mig till riktningen
av de samtalande, icke endast genom ljudet av deras röster,
utan även genom att iakttaga det fåtal fåglar, som ännu
oroligt flaxade över inkräktarnes huvuden.
Krypande på alla fyra, närmade jag mig dem oupphörligt
men långsamt, tills jag slutligen genom att lyfta upp
huvudet till en öppning bland löven hade fri utsikt ned i en liten
grön däld bredvid träsket, tätt kringväxt av träd, där John
Silver och en annan av besättningen stodo ansikte mot
ansikte i livligt samtal.
Solen sken fullt på dem. Silver hade kastat sin hatt
bredvid sig på marken, och hans stora fylliga, ljuslätta ansikte,
skinande av värme, var liksom på ett bevekande sätt
upplyft mot den andres.
»Kamrat», sade han, »det ä’ därför att jag tänker så
gott som guld om dig — som guld, hör du! Om jag inte hade
fäst mig vid dig som beck, tror du jag skulle stått här och
varnat dig? Allt ä’ klappat och klart — du kan inte göra
något varken till eller ifrån; det ä’ för att rädda din nacke
som jag talat med dig, och om någon av de där vilda
krabaterna visste det — vad skulle det då bli av mig, Tom —
säg, vad skulle det bli av mig?»
»Silver», sade den andre karlen — och jag märkte, att
han icke endast var röd i ansiktet utan hes som en korp och
att hans röst darrade som ett spänt tåg — »Silver», sade han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
