Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XVII. Berättelsen fortsättes av doktorn: Jollens sista färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För det andra hade nu ebben inträtt — en stark,
böljande ström, som löpte västerut genom bassängen och därpå
söderut och åt havet genom det sund vi passerat på
morgonen. Blotta böljorna voro en fara för vår överlastade båt,
men det värsta av allt var, att vi drevo ur vår riktiga kurs
och bort från vår rätta landningsplats bakom udden. Om vi
läte strömmen råda, skulle vi komma i land bredvid
giggarna, där piraterna kunde uppenbara sig vilket ögonblick
som helst.
»Jag kan inte hålla stäven mot blockhuset, sir», sade jag
till kaptenen. Jag styrde, medan han och Redruth, bägge
styva karlar, sutto vid årorna. »Tidvattnet driver ned den.
Kan ni inte ro litet starkare?»
»Nej, inte utan att sänka båten», sade han. »Ni måste
hålla upp, sir — tills ni ser, att ni vinner.»
Jag gjorde mitt bästa och fann efter mycket
experimenterande, att tidvattnet drev oss västerut, ända tills jag lagt
stäven rakt åt öster eller ungefär i rät vinkel med den kurs
vi borde styra.
»Vi komma aldrig i land på det här sättet», sade jag.
»Om det är den enda kursen vi kunna hålla, sir, måste vi
även hålla den», svarade kaptenen. »Vi måste hålla
upp-uppför strömmen. Ni inser», fortfor han, »att om vi sackat
av i lä för landningsplatsen, är det svårt att säga, var vi
skulle komma i land, förutom faran att råka ut för giggarna,
då däremot strömmen, med den kurs vi nu hålla, måste
avtaga i styrka, och sen kunna vi smyga oss tillbaka efter
kusten.»
»Strömmen ä’ redan svagare, sir», sade Gray, som satt i
fören; »ni kan lätta en smula på rodret.»
»Tack, min vän», sade jag, alldeles som om ingenting
hänt, ty vi hade alla som genom en tyst överenskommelse
beslutat att bemöta honom som en av oss själva.
Plötsligt tog kaptenen åter till ordet i en ton, som nu lät
litet orolig. »Kanonen!» sade han.
»Jag har tänkt på den», sade jag, övertygad om att han
väntade ett bombardemang av blockhuset. »De kunna
aldrig få kanonen i land, och om det än lyckades, kunna de
aldrig få den genom skogssnåren.»
»Se akter ut, doktor!» svarade kaptenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
