Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XIX. Berättelsen återtages av Jim Hawkins: Garnisonen i blockhuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här avbröts han av en stark knall och en kanonkula kom
susande genom träden och borrade ned sig i sanden, endast
ett par hundra fot från platsen, där vi stodo. Ögonblicket
därpå hade vi båda tagit till benen åt var sitt håll.
Under drygt en timmes tid skakades ön av täta knallar,
och kulor foro knakande genom skogen. Jag smög mig från
gömställe till gömställe, alltjämt, som det tycktes mig,
förföljd av de förskräckliga projektilerna. Men mot slutet av
bombardemanget hade jag börjat återvinna mod, fastän jag
icke vågat närma mig i riktning av blockhuset, där kulorna
föllo tätast; och efter en lång omväg åt öster smög jag mig
ned bland träden vid stranden.
Solen hade just gått ned, havsbrisen prasslade och lekte
i skogen och krusade ankarplatsens gråa yta; ebben var
redan långt ute och stora sträckor av sand lågo blottade.
Luften började efter dagens hetta kännas kylig genom min
tunna jacka.
Hispaniola låg ännu, där hon kastat ankar, men under
gaffeln vajade Jolly Roger — piraternas svarta flagg.
Medan jag stod och såg mig omkring, kom ännu en röd blixt
och en ny knall, som kom öns ekon att smattra, och en kula
ven åter genom luften. Det var slutet på kanonaden.
Jag låg en stund och betraktade det liv, som följde på den.
Några gastar började med yxor förstöra någonting på
stranden nära blockhuset — den stackars jollen såsom jag sedan
fann. Längre bort, nära flodens mynning, glödde en stor eld
bland träden, och mellan denna punkt och fartyget kom och
gick oupphörligt en av giggarna, medan gastarna, som jag
hade sett med så mörk uppsyn, jublade vid årorna likt barn.
Men det var ett ljud i deras röster, som tydde på rom.
Slutligen trodde jag mig kunna återvända till blockhuset.
Jag var tämligen långt ute på den låga, sandiga landtungan,
som begränsar ankarplatsen mot öster och som vid lågt
vatten står i förbindelse med Skelettön; och när jag nu reste
mig upp, såg jag ett stycke längre ned på landtungan,
höjande sig över de låga buskarna, en enstaka klippa, ganska
hög och synnerligen vit till färgen. Det föll mig in, att detta
måste vara den vita klippan, som Ben Gunn talat om, och
att jag, om vi endera dagen behövde en båt, visste, var vi
skulle taga den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
