Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XIX. Berättelsen återtages av Jim Hawkins: Garnisonen i blockhuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därpå satte jag iväg genom skogen, tills jag kom till
blockhusets baksida, som låg mot sjön, och snart välkomnades av
mina vänner.
Jag hade snart berättat min historia och började se mig
omkring. Blockhuset var uppfört av ohuggna furustockar
— både tak, väggar och golv. Det sistnämnda låg på
somliga ställen en eller halvannan fot över sandytan. Vid dörren
fanns en liten förstukvist och under den sprang den lilla
källan fram i en konstgjord bassäng av något egendomligt
slag — ingenting mindre än en stor skeppskittel av järn,
med bottnen urknackad, som sänkts i sanden för att »pejla
djupet», som kaptenen uttryckte sig.
Fögamer än husets stomme var kvar, men i ett hörn fanns
en stenhäll anbragt som härd, med en gammal rostig
järnkorg för att hålla elden inom behöriga gränser.
På kullens sluttningar och på området innanför
pålverket hade alla träd huggits ned och använts till att bygga
huset, och av stubbarna kunde man se, vilken vacker och
ståtlig skogsdunge blivit skövlad. Mesta delen av jorden
hade sköljts bort eller samlats i högar efter trädens
bortskaffande; endast där den lilla rännilen rann ned från
kitteln, grönskade ännu i sanden ett tjockt lager av mossa,
några ormbunkar och små krypande buskar. Runt omkring
inhägnaden, mycket nära inpå den — alltför nära för vår
säkerhet, sade de andra — stod skogen ännu hög och tät,
inåt ön uteslutande bestående av furor, men åt sjösidan
uppblandad med järnek.
Den kyliga aftonbrisen, om vilken jag talat, ven genom
varje springa i den grovt tillyxade byggnaden och beströdde
golvet med ett oupphörligt regn av fin sand. Vi fingo sand i
ögonen, sand mellan tänderna, sand i vår kvällsvard, och
sand dansade in i källan vid bottnen av kitteln, som
började koka som gröt. Skorstenen utgjordes av ett fyrkantigt
hål i taket; men det var endast en liten del av röken, som
hittade ut, medan resten virvlade omkring i rummet och
skaffade oss hosta och rinnande ögon.
Därtill kom, att Gray, vår nye anhängare, gick med bindel
över ansiktet för knivhugget han fått, då han övergav
myteristerna, och att den stackars gamle Tom Redruth, ännu
obegraven, låg vid väggen, stel och styv under unionsflaggan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
