Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XIX. Berättelsen återtages av Jim Hawkins: Garnisonen i blockhuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gingo de tre cheferna avsides i ett hörn för att diskutera
våra utsikter.
Men de syntes icke veta sig någon råd, ty våra förråd
voro så knappa, att vi av svält måste ha tvingats att ge oss,
långt innan någon hjälp kunde komma. Vårt enda hopp var
att då och då kunna döda en av sjörövarne, tills de
antingen halade ned sin flagg eller seglade sin väg med
Hispaniola. Från nitton voro de redan reducerade till femton, två
andra voro sårade och en åtminstone — gasten som föll
vid kanonen — svårt sårad, om icke död. För varje
gång vi kunde få skott på dem, skulle vi därför begagna
tillfället med största omsorg för att rädda våra egna
liv. Dessutom hade vi två goda bundsförvanter — rom
och klimatet.
Vad den första angick, kunde vi, fastän vi voro på några
tusen fots avstånd, höra dem sjunga och skråla till långt in
på natten, och beträffande den andra vågade doktorn sin
peruk på, att där de slagit läger vid träsket, och utan
medicin som de voro, skulle hälften av dem vända näsan i
vädret inom mindre än en vecka.
»Så att om vi inte allesammans förut blivit nedskjutna»,
tillade han, »skulle de bli glada, att få stuva in sig på
skonaren. Det är alltid ett fartyg, och de kunna åter ge sig ut
på sjöröveri, antar jag.»
»Det första fartyg jag någonsin förlorat», sade kapten
Smollett.
Jag var dödstrött, som man kan tänka sig, och då jag
äntligen somnade, efter att länge ha legat och kastat mig, sov
jag som en stock.
De andra hade länge varit uppe och redan ätit frukost
och ökat vedtraven ungefär hälften så mycket till, då jag
väcktes av buller och högljudda röster.
»Parlamentärflagg!» hörde jag någon säga och
omedelbart därpå med ett rop av förvåning: »Silver i egen
person!»
Därmed rusade jag upp och sprang, gnuggande mig i
ögonen, till en skottglugg i väggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
