Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte delen. Mitt äventyr till sjöss
- XXVII. »Piastrar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XXVII.
»Piastrar.»
I följd av fartygets kantring hängde masterna långt ut
över vattnet, och från salningen, där jag satt uppspetad,
hade jag endast vikens yta under mig. Hands, som icke var
så långt upp, var följaktligen närmare fartyget och föll
mellan mig och relingen. Han kom upp till ytan en gång i
ett skum av blod och vattenbubblor, men sjönk därpå för
alltid. När vattnet blivit lugnt, kunde jag se honom liggande
hopsjunken på den fina, ljusa sanden i skuggan av
fartygssidorna. Några fiskar kilade över hans kropp. Emellanåt
tycktes han av vattnets dallring röra litet på sig, som om
han försökte att resa sig. Men som han var både skjuten och
drunknad, kunde jag vara säker på att han var död och nu
fick tjäna till föda åt fiskarna på samma plats, där han
utsett mig till sitt offer.
Jag hade knappast gjort mig förvissad därom, förrän jag
började känna mig sjuk och nära att förlora medvetandet.
Det varma blodet rann ned över ryggen och bröstet.
Dolken, som nitat fast min axel vid masten, tycktes bränna som
att glödgat järn; men ändå var det icke så mycket dessa
verkliga lidanden, som pinade mig, utan fastmer min
ängslan att från salningen falla ned i det stilla gröna vattnet
bredvid slupstyrarens lik.
Jag höll mig fast med bägge händerna, tills naglarna
värkte, och slöt till ögonen för att icke se faran. Småningom
återvände min sinnesnärvaro, pulsarna saktade av till en
naturligare takt, och jag var åter herre över mig själv.
Min första tanke var att taga bort dolken, men antingen
satt den för hårt fast eller sveko mina nerver mig, ty jag
avstod därifrån med en rysning. Sällsamt nog var det just
denna rysning, som befriade mig. Dolken hade i själva
verket varit så nära som möjligt att icke träffa och höll mig
fast endast med en nypa skinn, som denna rysning
skrubbade av. Blodet strömmade visserligen ned så mycket
ymnigare, men jag satt nu endast med rocken och skjortan
fast vid masten.
Dem slet jag nu loss med en häftig ryckning och klättrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:07:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/skattkamon/0140.html
