Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXVII. »Piastrar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan ned på däck i styrbordsvanten. Jag skulle icke,
uppskakad som jag var, för allt i världen ännu en gång ha
vågat mig på de över vattnet hängande babordsvanten,
varifrån Israel nyss fallit ned.
Jag gick ned och gjorde vad jag kunde för mitt sår, som
smärtade mig rätt mycket och ännu blödde ymnigt men
varken var djupt eller farligt eller mycket hindersamt,
då jag begagnade armen. Därpå såg jag mig omkring, och
då fartyget nu i viss mening var mitt eget, beslöt jag att
befria det från dess siste passagerare, den döde O’Brien.
Han hade, som jag nämnt, rullat ned till relingen, där han
i sin rödluva icke var olik något slags ryslig, otymplig docka,
ehuru i kroppsstorlek. Härifrån kunde jag lätt göra mig av
med honom, och som vanan vid tragiska äventyr nött bort
nästan all min rädsla för döda, tog jag honom om livet, som
om han varit en klisäck, och rullade honom med en kraftig
hyvning överbord. Han föll i vattnet med ett ljudligt
plumsande; den röda huvan föll av och flöt på vattnet, och så
snart vattenringlarna upphörde, kunde jag se honom och
Israel liggande sida vid sida, båda sakta vaggande genom
vattnets dallrande rörelse. Ehuru O’Brien ännu var helt
ung, var han mycket flintskallig, och där låg han nu med
det kala huvudet över knäna på den man, som dödat honom,
medan de snabba fiskarna simmade fram och tillbaka över
dem båda.
Jag var nu ensam på fartyget; tidvattnet hade just vänt.
Solen lutade redan till nedgång, så att skuggorna av furorna
på västra stranden började nå rätt över ankarplatsen och
avbildades på däcket. Aftonbrisen hade sprungit upp, och
ehuru kullen med de bägge topparna i öster höll den väl
avstängd, hade det börjat sjunga helt sakta i riggen och de
slaka seglen rasslade av och an.
Jag började varsna en fara för fartyget. Klyvarna firade
jag hastigt ned, men med storseglet var det krångligare.
Naturligtvis hade, då skonaren kantrade, bommen svängt
utombords och ändan av den jämte ett par fot av seglet hängde
även under vattnet. Jag ansåg detta öka faran, men
påfrestningen var så svår, att jag halvt fruktade att göra något
däråt. Slutligen tog jag upp min kniv och skar av fallen.
Piken föll ögonblickligen, och ett stort flak segelduk flöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
