Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen. Kapten Silver - XXXIII. En hövdings fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade han gått till Silver, givit honom kartan, som nu var
till ingen nytta — givit honom provianten, ty Ben Gunns
grotta var välförsedd med getkött, som denne själv saltat
— givit honom allt, med ett ord, för att i säkerhet komma
ifrån blockhuset till det tvåtoppiga berget, där man var
fri från träskfeber och kunde hålla öga på pengarna.
»Vad dig beträffar, Jim», sade doktorn, »gjorde det
mig ont om dig, men jag gjorde vad jag ansåg bäst för dem,
som förblivit vid sin plikt, och om du inte var en av dem,
vems var felet?»
Då doktorn denna morgon funnit, att jag skulle bli
invecklad i den förskräckliga missräkning han hade i
beredskap åt myteristerna, hade han sprungit hela vägen
hem till grottan, och i det han lämnade mr Trelawney
kvar att vaka över kaptenen, tog han Gray och Ben Gunn
med sig och begav sig tvärs över ön till den stora tallen
för att vara till hands där. Snart såg han likväl, att vårt
parti hade försprång, och skickade då Ben Gunn, som var
snabbfotad, i förväg för att ensam göra sitt bästa. Det föll
då denne in att försöka inverka på sina forna kamraters
vidskeplighet, vilket lyckades honom så förträffligt, att
Gray och doktorn hunnit fram och redan ställt sig i
bakhåll, innan skattjägarna anlände.
»Å», sade Silver, »det var en lycka för mig, att jag hade
Hawkins här. Ni skulle ha låtit gamle John huggas i
stycken och inte ägnat honom en tanke, doktor.»
»Inte en tanke», svarade doktor Livesay gemytligt.
Vi voro nu framme vid båtarna. Doktorn förstörde med
hackan en av dem, varpå vi alla stuvade in oss i den andra
och lade ut för att ro till Norra viken.
Det var en färd på åtta till nio nautiska mil. Silver,
ehuru redan nästan färdig att dö av trötthet, sattes vid
en åra, liksom vi andra, och vi gledo med fart över den
lugna vattenytan. Snart voro vi genom sunden och gingo
runt öns nordöstra hörn, kring vilket vi för fyra dagar
sedan bogserat Hispaniola.
När vi foro förbi berget med de två topparna, kunde
vi se den svarta mynningen till Ben Gunns grotta och en
figur stående bredvid den och lutande sig mot ett gevär.
Det var mr Trelawney, och vi viftade med en näsduk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
