Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen. Kapten Silver - XXXIV. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och höllo ut från Norra viken, med samma flagga vajande,
som kaptenen hade hissat och under vilken striden stått
vid blockhuset.
De tre karlarna, som blivit dömda att stanna på ön,
måste, såsom det snart visade sig, ha bevakat oss nogare,
än vi tänkte; ty då vi kommit genom sunden och måste
ligga mycket nära södra udden, fingo vi se dem alla tre
knäböjande bredvid varandra på en sandig landtunga,
med armarna utsträckta som till bön. Det gick oss alla till
hjärtat att behöva lämna dem i denna usla belägenhet;
men vi kunde icke riskera ett nytt myteri, och att föra
dem hem till galgen skulle ha varit ett grymt slags
vänlighet. Doktorn ropade an dem och underrättade dem om
förråden, som vi kvarlämnat, samt var de voro att finna.
Men de fortforo det oaktat att kalla oss vid namn,
bedjande oss för Guds skull att vara barmhärtiga och icke
lämna dem att dö på en sådan plats.
Då Hispaniola likväl fortsatte sin kurs och hastigt
började avlägsna sig utom hörhåll, sprang en av dem — jag
vet ej vilken — upp med ett hest skrik, kastade bössan
till axeln och skickade en kula vinande över Silvers
huvud och genom storseglet.
Efter den betan höllo vi oss i skydd av relingen, och när
jag nästa gång tittade ut, hade de försvunnit från
landtungan och denna i det tillväxande avståndet nästan
smält tillsammans med den övriga kusten. Innan
middagen hade till min obeskrivliga glädje den högsta
klippan på Skattkammarön sjunkit ned bakom havets blå
rundning.
Vi voro så få till antalet, att alla ombord hade sitt att
sköta — endast kaptenen låg på en madrass i aktern och
utdelade sina befallningar; ty fastän betydligt på
bättringsvägen, behövde han fortfarande stillhet. Vi styrde
kurs på närmaste hamn i spanska Amerika, ty vi kunde
icke riskera hemresan utan flera matroser; och innan vi
nådde hamn, voro vi alla efter ostadiga vindar och några
stormbyar alldeles uttröttade.
Solen höll just på att gå ned, då vi kastade ankar i en
den vackraste, landomslutna vik och genast
kringsvärmades av båtar fulla med negrer och mexikanska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
