Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 HIERARKIENS TILLVÄXT ETO.
nen var hufvudsak, förekom äfven en messa utan kommunion.
Det är bekant, huruledes allt ifrån GREGORIL DEN STORES
dagar nattvarden började betraktas såsom en af presten
verkstäld Kristi oblodiga offring för verldens synder. Häraf
uppkom ett bruk af messläsande och messhörande, hvarvid ingen
kommunion förekom, utan presten ensam åtnjöt nattvarden,
för att på ett oblodigt sätt återupprepa Kristi blodiga
uppoffring på korset, dels till försoning af ännu lefvande
personers efter dopet begångna synder, dels till lindring af redan
aflidnes qval i skärselden. Detta s. k. messoffer firades
vanligen såsom en särskild, för sig bestående gudstjenst,
hvarvid de, till förmån för hvilka det frambars, blott åhörde
messan, utan att åtnjuta nattvardselementerna. Snart ansågs
icke ens personlig närvaro nödvändig, utan presten kunde
ensam hålla messa till förmån för frånvarande (s. k.
vrånmessor) eller för aflidne (s. k. själamessor).
Äfven den allmänna kristna helgdags- och
högtids-ordningen var säkerligen följd i Sverige. Åtminstone förekomma
några decennier efter ifrågavarande periods slut tydliga bevis
på, att man hos oss firade icke blott de stora högtiderna:
jul, påsk och pingst, utan äfven snart sagdt alla den katholska
kyrkans små och stora helgdagar.
Helgontjensten, som i den öfriga kristenheten redan länge
utgjort en med förkärlek omfattad del af kulten, kom
naturligtvis ej att saknas i Sverige. Främst bland helgonen stod
jungfru Maria. Att hon i vårt fädernesland andäktigt ärades,
visa de många kyrkor och altaren, som åt henne voro helgade.
Bland de öfriga helgonen synes den hel. LAURENTIUS
hos våra förfäder hafva stått i mycket hög ära. Denne, som
under den valerianska tförföljelsen (253—2060) var diakonus i
Rom, hade af dervarande ståthållaren fått befallning att
utlemna kyrkans rika skatter. Han gick då och afhemtade de
många fattiga och hjelpbehöfvande, dem kyrkan underhöll,
samt ropade till den penninglystne ståthållaren: »Detta är
våra skatter.» Härför blef Laurentius dömd till döden, sattes
på en uppglödgad jernstol och stektes till döds. Det var
naturligt, att ett dylikt bekännaremod skulle förvärfva
Laurentius ett mycket högt anseende bland kyrkans helgon.
Äfven i Sverige var han känd och högt vördad. Honom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
