Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 EYRKAN UNDER UNIONSTIDEHOVARFVET.
Månget gille hade både prester och lekmän till medlemmar.
Främste mannen 1i ett gille hette vanligen dess »ålderman»,
som till sitt biträde vid förvaltningen ofta hade två eller flere
s. k. »stolsbröder».
Detta gillesväsen hade sitt ursprung i en äldre tid, men
det utbildade sig och blef mycket allmänt i
unionstidehvarfvet. Särskildt blomstrade det i Tyskland, men äfven 1i vårt
fädernesland funnos under unionstiden talrika gillen både i
städerna och på landsbygden. Mest berömda voro väl
Vårfru- och Heligalekamensgillena i Stockholm, St.
Kristoffersgillet i Kalmar och St. Knutsgillet i Malmö.
§ 76. Det religiost-sedliga lifvet, kristendomskunskapen
och missionsintresset.
Bland unionstidens biskopar och högre andlige funnos
åtskillige män, som egde lärdom och kunskaper samt med
nit och trohet vårdade kyrkans angelägenheter. Deremot
torde tillståndet hafva varit mindre tillfredsställande bland
det lägre presterskapet. Särdeles synes okunnigheten ofta
nog hafva varit ytterligt stor. Ganska få prester kunde
predika Guds ord för folket. Några förmådde icke ens rätt
läsa den heliga skrift, ännu mindre utlägga och förklara
henne. Likaså var det ofta mycket illa bestäldt med det
sedliga tillståndet bland kyrkans lärare. Exempel förekomma
derpå, att prester gjorde sig skyldiga till dråp och
blodsutgjutelse. Fråsseri och dryckenskap voro icke heller
sällsynta bland kyrkans tjenare. Men i synnerhet var
otuktssynden ett svårt lyte. Aldrig hade svenska presterskapet utan
knot och protester fogat sig efter celibatslagen, och när
lydnad icke desto mindre måste iakttagas, hade man tyvärr allt
för ofta till ståndets vanheder tagit sig ersättning i konku-:
binat.
Men om sedeförderfvet sålunda var stort, så hafva vi
dock många bevis för tillvaron af innerlig fromhet och
allvarlig gudsfruktan både bland prester och lekmän. Icke heller
saknas vittnesbörd derom, att biskopar och synoder gjorde,
hvad de kunde, för att motarbeta osedligheten och
okunnigheten samt upprätthålla tukt och renlefnad bland
presterskapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
