Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 KYRKAN UNDER SJUTTONDE SEKLET.
stift, der ett kyrkoråd med disciplinära åligganden redan
omtalas 1673.
Den i det föregående antydda disciplinära uppsigten öfver
församlingens medlemmar stod i sammanhang med
använ.dande af s. k. eyrkotukt.
De medel, genom hvilka man under det katholska
tidehvarfvet sökt upprätthålla densamma, voro det större bannet
eller uteslutning från församlingens gemenskap, det mindre
bannet eller uteslutning från nattvardsbordet, uppenbar skrift
eller offentlig bot och aflösning samt /emlig skrift eller i
tysthet ålagd och fullgjord botöfning, Efter reformationen
var uppenbar skrift det egentliga och vanliga tuktemedlet;
.endast den, som hårdnackadt vägrade att undergå densamma,
kunde med rätta bannlysas, och en bannlyst kunde endast
genom undergående af uppenbar skrift åter försonas med
församlingen.
Den ursprungliga betydelsen af uppenbar skrift låg deri,
att den, som genom någon grof synd väckt offentlig
förargelse, ansågs böra, för att visa prof på sin omvändelse och
bättring, offentligen bekänrna sin synd och underkasta sig vissa yitre
botöfningar såsom uttryck af sin invärtes botfärdighet. Men
inom den katholska kristenheten uppväxte snart en alldeles
förvänd åsigt om kyrkotukten, i det man började betrakta
de dermed förbundna botöfningarne eller penitenserna såsom
något, hvarigenom man skulle sjelf försona sin synd samt
förtjena sig Guds nåd och syndernas förlåtelse.
Det var dock naturligt, att Luther icke längre skulle
vilja veta af några botöfningar såsom satisfaktoriska medel
att försona synden och förtjena Guds nåd. Ty ett sådant
betraktelsesätt stod i alltför uppenbar strid med den stora
evangeliska grundsatsen, att menniskan blott genom tron på
Kristi försoning erhåller Guds nåd och syndernas förlåtelse.
Emellertid bibehöll man i Sverige åtskilliga katholska
penitensöfningar såsom förbundna med den uppenbara skriften.
Hade man återgifvit dem sin ursprungliga betydelse att blott
vara utvärtes tecken till syndarens inre botfärdighet och
längtan efter försoning, så hade dervid föga varit att erinra,
Men så var icke förhållandet, utan kyrkoboten antog helt
och hållet karakteren af straff, dem kyrkan pålade till
uppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
