Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r
:
S
KYRKOTUKTEN. 257
hållande af den vedergällningsrätt, som ansågs tillkomma
henne såsom vårdarinna af sedelagens helgd. Också
förekommer benämningen &kyrkostraff redan i Laurentii Petri
kyrkoordning, och i vår senare kyrkliga lagstiftning finner
man alltid uttrycken »uppenbar skrift» och »kyrkoplikt»
sammanstälda med hvarandra. Härtill kom, att kyrkonäpsten
icke betraktades såsom en tuktan, den syndaren endast
godvilligt borde underkasta sig, utan tvärtom trodde man sig
ega full rätt att, om så behöfdes, med våld utkräfva henne,
hvadan den affallnes återvändande till församlingen i sjelfva
verket blef en Zvångsakt, den han med eller mot sin vilja
måste fullgöra.
Onekligen fanns i hela detta betraktelsesätt åtskilligt qvar
den gamla katholska surdegen. Likväl hade man äfven
hos oss såsom 1i andra Jlutherska länder fullständigt brutit
med den romerska grundvillfarelsen angående boten såsom
ett medel till försoning med Gud. Ty 1571 års
kyrkoordning inskärper uttryckligen, att kyrkoplikten ej vore någon
tillfyllestgörelse för synden inför Gud, emedan Kristus allena
hade för henne godtgjort. Fasthellre borde den brottslige
betrakta ifrågavarande näpst blott såsom en kyrklig aga,
genom hvilken han skulle »förlika sig med församlingen».
För öfrigt synes lamheten i den borgerliga rättsskipningen
hafva föranledt kyrkan att genom skärpa vid kyrkotuktens
tillämpning söka godtgöra denna brist. Ty redan på
kyrkomötet i Örebro 1529 hette det, att man »väl måtte bruka
någon skarphet med dråpare och andra ogerningsmän, efter
man ser, att det verldsliga svärdet ofta ligger nere och icke
hafver sin gång, som det borde», och i 1571 års
kyrkoordning klagas öfver »den stora öfverdådighet och sjelfsvåld,
som man här så godt som allmänt gör sig till att synda,
deraf att svärdet icke så biter, som väl behöfdes».
Många katholska penitenser, såsom vallfärder m. m.
lämpade sig icke för de nya förhållanden, som genom
reformationen hade inträdt. Så beskaffade botöfningar aflystes
derföre, och andra sattes i deras ställe. Men hvilka dessa skulle
vara, fastställes icke närmare uti 1571 års kyrkoordning, utan
deras bestämmande öfverlemnades åt poenitentiarii urskilning
och bepröfvande. Endast den anvisning gifves, att plikten
Cornelius: Handbok i Sv. kyrkans hist. 17
AT
l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
