Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skidor, snöskor och skarbågar och deras utvecklingsformer av N. E. HAMMARSTEDT.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för kringla, vilket ord i förbigående sagt här bevarar sin
ursprungliga betydelse av krets, ring, och den stundom i övre
änden anbragta lilla skoveln, ämnad för bland annat
bort-skrapande av snö och is från skidorna, med ett ordlån från
lapskan för klacka. De å parstavar upptill fästa remöglorna
pläga nämnas stavlyckor. Om några fotbindslets
benämningar skall jag längre fram yttra mig.
Såsom redan nämnts avviker telemarkskidan i viktiga
hänseenden, framför allt genom att vara framtung, från
andra skidtyper. Därför beskriver jag först denna
märkliga, även av svenska idrottsmän med förkärlek upptagna
norska skidform (fig. 8). Telemarkskidan, i sin
ursprungliga typ, är jämförelsevis kort (2 till 2,5 meter lång för
vuxen person), med högt, krumböjt och brett brätte —
betydligt bredare än skidan för övrigt — och avsmalnar mot
fotbindslet för att därpå åter något vidga sig. Hon är
i bakänden rakt avskuren, är vanligen utan varje slags
kälning samt har intet eller mycket ringa fotspann. Det
var skidor av denna grundtyp, som professor Nansen
använde vid sin djärva färd tvärs över Grönland år 1888.
En kontrast, om ock ej i så hög grad som dalskidan, till
denna typ är norrbottenskidan, vilken liksom alla i det
följande beskrivna skidor är baktung och därför liksom dessa
lämplig för mindre starkt kuperad mark. Denna vackra
skarsida (fig. 9) har en längd av omkring 3 m. och en bredd
av 8—10 cm., och brättet är långsamt men högt uppstigande,
dock ej krumböjt. Skidan är för övrigt jämnbred och har
båda ändarna tillspetsade samt även den bakre änden något
uppsvängd; undersidan är försedd med bredvälvd käl, och
spännet är högt (å långa skidor ända till 6 cm.). Övre sidan
har en efter skidans hela längd sig sträckande bred, platt list.
Mer eller mindre närbefryndade med denna lappskida och
därför i alla hänseenden, som ej här anmärkas,
överensstämmande med henne äro de andra gamla svenska skidformer,
som här nedan nämnas, nämligen västerbottenskidan, vilken
lappskida är betydligt kortare (längd under 2,5 m.) och
bredare (bredd 10 cm. och mera) än föregående, utan
fotspann och med ovansidan lindrigt välvd; samt jämtskidan,
som har högt, krumböjt brätte och trubbig bakände och i
regel är smal (8 till 6 cm.) Erinrande om denna sistnämnda
skida är den i Trondhjemstrakten förekommande så kallade
selbuskidan. Till denna grupp bör slutligen kanske ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
