Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blick på de sista århundraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
År 1397 slöt Kalmareunionen en löslig
förbindelse emellan de tre skandinaviska rikena, Sverige,
Danmark och Norrige, hvilken man för nordens makt hade
önskat fastare. Denna förbindelse, som varade något
öfver 100 år och som olyckligtvis ej fann någon
härrskare nog stor att med kraft och
karaktärsöfverlägsenhet närmare sluta dem till hvarandra, sådde och
utvecklade hos folket först det aristokratiska frö,
hvarifrån sedan de flästa skakningar uppvuxit. Det än af
svaga unionskonungar, än af egna härrskare med
konungs eller riksföreståndares namn styrda och ständigt
oroliga och missnöjda Sverige ärhöll, under denna tid,
grunddragen till sin sednare statsförfattning och
folksombudskap.
Adeln spelte under denna tid en stor rol, och
mäktiga familjer kastade, af egennytta och genom
stämplingar, staten och dess styresmän efter godtycke hit och
dit; de trotsiga store vande sig att anse regenten för sin
jämlike och tålde denne hällre med namnet
riksföreståndare än konung. Främmande förtryck satte åter en
man och en konung på tronen. Detta var Gustaf den
1, som styrde Sverige med klokhet, ståndaktighet och
rättvisa i nära 40 år. Fäderneslandets trängande nöd
och fara uppsatte honom på tronen. Knappt hade hans
fordna jämlikar sansat sig efter Stockholmska
blodbadet och Kristian Tyranns legotruppars framfart, förrän
de redan önskade honom bort. Men han var verksam,
klok och återhållsam och bibehöll sig genom folkets
kärlek och förtroende, oaktadt många uppror skakade
hans regering. Denne store konungs namn lefver också
med rätta outplånligt i svenska folkets hjärtan. Han bar
en äkta svänsk stämpel, och ännu i dag igenkänner
svensken sin slägtskap med honom, och bland allmogen
lefver ännu det dunkla medvetandet, att det var han, som
återgaf dess fädernesland ära, endrägt och makt. Men
knappt hade han afträdt från skådeplatsen, så börjades
mellan hans söner den gamla leken, denna gång likväl
mera genom familjetvedrägt, än de storas stämplingar.
Hans äldsta son och efterträdare Erik den 14, en man
med stora anlag och häftiga lidelser var ej mäktig att
fortsätta fadrens stora verk, emedan han mera leddes af
de sednare, än af de förra. Den som ej kunde styra sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
