Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 156 —
vänskapliga tillbudet, men lät den aftåga. Äfven
Engelsmännen hemseglade i början af 1806 och
Svenskarne öfvervintrade på Lauenburgska och Mecklenburgska
området, där de såsom äkta Lutberaner i minnets och
trons gemensamhet lefde liksom bland landsmän. De
första dagarne af April 1806 inryckte konungen med
dem i sitt eget land, sedan han efterlämnat vid Elbe
en liten ryltarskara, som skulle besätta och betäcka
en del af det hanoverska herrtigdömet Lauenburg; och
ban höll nu på fältet vid Ziemersdorf på
Mecklenburgska gränsen en generalmönstrivg. Vid detta tillfälle
berömde och uppmuntrade han sina Svenskar med etltt
tal, som jag här vill anföra, emedan det målar hans
karaktär: ”Jag har församlat eder bär, för att
betyga så väl befälet som soldaten min synnerliga
tillfredsställelse med den ifver, bhvarmed cenhvar sträfvat
att uppfylla sina pligter. Om ödet bittills förbindrat
mig att med eder utföra det ändamäl, för hvars skull
jag kallat eder till detta land, så måste vi därutionan
se ledningen af en högre band och emottaga den med
undergifvenhet. Svenska vapnens urgamla ära har dock
af eder blifvit upprälthållen i det anseende, som vi och
edra förfäder desamma förvärfvat. Jag har nu återfört
eder alla i det land, som edra stora förfäder ärorikt
förvärfvat genom sitt blod, och vi sakna här endast de
krigskamrater, som på min befallning qvarblifvit i en
del af min bundsförvandt Englands tyska stater, för
att skydda desamma. Vi hafva alltså den största
anledning alt hembära den Allrahögste lof och
tacksägelse, som på ett så utmärkt sätt beskyddat oss i
dessa farliga och förvirrade tider. Jag uppmanar eder nu
alle, att med glada hjertån taeka Gud och anropa hans
näd, att vi nu och framdeles alltid må vandra dygdens
och ärans väg.”
Sommaren 1806 bar ej genom konungen blifvst
märkvärdig för Europeiska historien; men måhinda var
det den sista sommar, som skänkte honvom efter hans
sinne en kunglig fröjd och under hvilken han med
något sjelfbehag kunde njuta sin trotsiga envishet. Han
qvarblef nu3med sin lilla bop tills emot bösten i
Pommern, där han sysselsalte sig med nya författningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
