Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 271 —
dag, underbandling om fred, afhjelpandet af nöden m.
m.; då skulle upprorct genast stillas och den antågande
upprorsbären stanna på stället, för att emottaga
konungens befallningar. IKonungen stod fast i sitt beslut och
svarade ingen ting annat, än nej, nej! — Jag hade
också, om jag varit konung, sagt nej; men hvad bade
jag gjort?
Då jag såg, att alla blåste på samma pipa, för att
göra mig vacklande, så såg jag, att de talade för. sin
säkerhet, ej för min ära, för sin feghet, ej för min
fara; jag såg, att jag hvarken hade kloka elter
tillförlitliga vänner omkring mig. Ty hvartill rådde de mig?
Alt i min egen hufvudstad, om ock under ett annat
namn, gifva mig fången åt de väntade
fäderneslandsräddarne och sedan emottaga de nådevillkor, de bebagade
bevilja. Huru? — RKunde de män, som förespeglade
mig delta, tro dem, som så djerft höjt upprorets fana,
vilja behålla Gustaf Adolf såsom konung? Att de ej
snarare skulle våga det yttersta för sin egen säkerhet och
min undergång? Jag hörde deras prat, såg deras
hycklade tårar och knäfall, liksom man bör och ser dykka
dumbeter; jag bebhöll sinucsnärvaro, fattade mitt beslut
för mig sjelf, för att genom hastighet undkomma så
väl dumbufvudens som förrädares händer. Detta beslut
och denna bast voro kungliga. Utan alt sätta tro till
dessa generalers, officerares och denna adels trohet,
hvilka väl kunde vara i förbindelse med deras
antågansde bröder, trädde jag plötsligen ut genom mitt slotts
portar, öfverlemnade mig i soldaternas och borgarnes
skydd, erinrade om den älskade Custafs bheliga skugga
och pekade på hans minnesvårdar, som stodo varnande
framför allas ögon, och förklarade, alt jag alldrig ville
vara annat, än deras ledare och beskyddare. Så
befallde jag lydnad och ropade marsch! Stod jag då ensam,
så stod jag kungligt ensam; men jag hade ej stått
ensam, ty jag hade öfverraskat dem, som velat
öfverraska mig.
Det var emellan kl. 10 —44 f. m. Alla
slottsportar voro tillspärrade, utom den enda midt emot
högvakten, men där blott offcerare, höga ämbetsmän och
de, som kunde förete inträdeskort, blefvo
genomsläppta. Tropparne voro uppställda rundt omkring slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
