Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 92835 —
varit någon fara förenad därvid, eljest hade Klingspor
ej gått med.
Adlercreutz är endast soldat, men det också med
besked. Till långsamma och sluga anläggningar bar han
hvarken håg eller tålamod. Mod och glädje äro
tecknade i hvarje hans anletsdrag. Han har visserligen
äregirighet — ty ingen offentlig man kan vara den
förutan —, men han har för mycken känsla af mannens
värde, för att denna, som ormar halkande, som räfvar
leende, som furier frätande lidelse kunnat blifva honom
öfvermäktig. Man ser på honom, att han kan
fördrifva dagen, som han kommer; men den lustige besitter
en sådan sans, den glömske en sådan sinnesnärvaro,
att han genast kan samla alla krafter och vara beredd
för äfven den äfventyrligaste handling. Adlercreutz är
bilden af den hastigaste koncentration inom sig sjelf.
Han har en medelmåttig och underbygd växt, som
förenar styrka och rörlighet. Den glada och breda
pannan talar om oförskräckhet och lycka; det glada och
tindrande ögat lyser af klokhet och list; kring den
skarpt tecknade munnen och kring den manliga hakan
leker väl stundom ett uttryck af förgätenhet och vällust,
men den, som förstår människodrag ser lätt, att sans
och sjelfmedvetenbet äro hans lifs ledarinnor, äfven där,
hvarest han synes bland lättsinniga dårar låta hänföra sig
af stundens fröjder. Adlerercutz kan genom små
ränker, dem han hvarken förstår eller behöfver förstå,
bedragas; men han skall ändå alltid göra, hvad han sjelf
vill, ja tvinga de listigare att göra, hvad han vill.
Sedan Gustaf Adolf var arresterad, hade ingen,
ja ej en enda af dem, som det kunnat och bordt,
vågat lägga sig ut för honom. Hofbetjenterna, som
öppnade dörren till flykt och ea vedbärare, som, när
konungen blef gripen af Greiff, sprang med sin börda
öfver borggården, ropande: hjelp! hjelp! de mörda
konungen, voro de enda, som gjorde, hvad känslan dem
ingaf. Var väl Gustaf Adolf en så afskyvärd monark,
att allt, hvad eljest heter kärlek och pligt, här måste
tiga? Kapitenlöjtnanlen grefve Lewenbaupt var med
sina lifdrabanter i förstugan, när man ankrep konungen;
de rörde sig ej. Tyskarne höllo vakt på slottet; de
rörde sig ej. Och dessa Tyskar visste likväl, att
ko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
