Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 284 —
nungen särdeles tyckte om dem; skulle kärlek och
heder ej salt dem i rörelse för honom? Men de hade en
feg och hufvudlös öfverste till anförare, en sådan,
hvilkens hjerta slog högt opp i balsgropen, när han
märkte, att det kunde vara farligt; en sådan, som med den
allra sämsta suckade: Gud ske lof! när han fick höra
konungens skedda arrestering. Ty om en
gardesöfverstes ära och pligt vid ett sådant tillfälle hade denne
istet begrepp. Engelbrecht måste tillgripit ett parti,
antingen att sjelf arrestera konungen eller att befria
den arresterade ur de sammansvurnas bänder och
återlemna honom befriad till svenska folket och soldaterna.
Ty det ringa antalet Tyskar hade blott kunnat eller,
för att ej åsamka sig hat, vågat beskydda honom för
ögonblicket. Också skuro de Tyska soldaterna
tänderna af harm och många officerare voro i förtviflan, när
de sedermera börde Svenskarne säga bakom deras rygg:
se där de fördömda Tyskarne; Gustaf Adolf har nu
sett, hvad förlitandet på dem hjelpte honom. ÅAnvu
mindre än denna öfverste kunna lifdrabanterna
urskuldas. De besoldas ej för att politisera, utan för att dö,
när det gäller deras herres hif; det befalla lag och
heder i alla länder. Ar den blifvande berrskaren en man,
så måste han med nesa bortjaga dem, som ej förstodo
att dö för sin ära.
I fråga härom berömde man sig i Sverige mycket
däraf, prisade denna statshvälfnings lycka och såsom en
särskilt dygd bhos svenska folket — att ej en enda
droppe blod därvid gjnutits. Hvilken mänsklig
människa älskar väl blodsutgjutelse? Men det är alltid bättre
att blod gjutes med ära, än spares med nesa. Detta
likgiltiga lugn, hvaraf man berömmer sig, bevisar ofta
ej annat, än en slapphet och håglösbet att tåla allt.
Men det kan man sanningsenligt säga, att det, hvad
man kallade revolution, endast var ett partis
väldshandling; ty i begreppet rcvolution ligger utvecklingen
af en gäsning, som alltid, lik elementernas våld,
måste utbrista till förstörelse. Kallsinnigbet och missnöje
funnos öfvernog bland folket, men intet frö till nya och
stora händelsed. Man kunde därföre oekså förutsäga,
att ej något stort skulle födas ur detta intet, så vida
ej partimännen samtligen vurv utomordentliga män, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
