Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 307 so
krafter voro alltför hvardagliga, så att han öfverskattac
de dem. Var han öfverdådig? Nej; men han kunde i
sitt sköna: ordspråk: ärlig varar längst ej skilja:
emellan en kunglig och gudomlig verldsregering, ja ej
engång emellan en konungs offentliga och enskilta 1lif:
Han bar i djupet af silt inre ett visst dunkelt
svårmod, men äfven detta kallt och orörligt. Han var
därföre i religiöst afseende en slags torr fantast; han såg
gärna underverk, där intet underverk var; han
svärmade därföre öfver uppenbarelseboken, han ville se
andar på ljusa dagen, ville se Guds finger. med i
hvarje ögonblicks och i hvarje den minsta småsaks
afgörande; han förstod ej rätt den gudomliga tideräkningen,
som heter evighet. Genom denna sin fixa tro oech
förboppning försummade han det ögonblick, då äfver
människan bar tidens målt i sina händer och undrade
slulligen, att Gud tillåtit sådant ske, att de vilda rörliga
verldskrafterna vågade undanrycka honom den thron,
hvarpå han satt. Han hade visserligen en skön och
kunglig känsla för helgden af ädla grundsatser och af
slutna förbund; men lika litet som han fattade den
gudomliga ledningens ingripande i århbundradens och
ögonblickens gång ,. lika litet fattade han äfven betydelsen:
af konungars och fustars samvete och rätt; nämligen att
deras handlingar ej kumna bedömmas lika
med:mannens i det enskilta lifvet, utan att de sjelfva sväfva
genom och öfver tingen, liksom Gud, hvilkens afbilder
konungarne härnere så gärna låta kalla sig$ att de hafva
att öfverskåda och leda en evigt rörlig och orörlig verld!
af de mest olika elementer, att de på engång så måste
leda och tillika låta sig ledas af dewsamma, att med all
deras fribet och ledning man i sista instansen dock: kan
säga: de voro samvetsgranna och rättvisa; korteligen:
att det gäller om konungarne långt mer än om andra:
dödliga, att deras namn och tillnamn framstår ur sam-:’
man af deras handlingar, ur det stora innehållet af des:
ras lif och verksamhet, hvarvid smärre enstaka hantHigv
gar mindre tagas i beräkning än hos privatmatnen; det!
är denna saumma, som bestämmer, om de skola heta::dem
late, den lame, den kale, den grymme, den: store, därni
helige, den fromme, den rättvise. Gustat Adelf äot’&v
anspråk på det underverk, att Gud skule bjelpa:
ho
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
