Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela den Piperska förmögenheten efter sin farbror, greve Fritz Piper. Sin ryktbarhet i
huvudstaden vann han ingalunda genom några betydelsefulla insatser i allmänna värv.
Han hade vid aderton års ålder inträtt på den militära banan, men redan efter det att han
blivit underlöjtnant vid Svea livgarde, begärde han sitt avsked. Militäryrket lockade
honom icke, och återstoden av sitt liv levde han som privatman. Det blev i stället hans
excentriskt regelbundna liv på de lokaler, där den tidens rika adelsjunkrar plägade hålla till,
som gjorde honom känd. Under en lång tid hade han sin bostad på Grand hotell, och sina
dagar tillbringade han mestadels på Stockholms adelsklubbar och liknande ställen. Men
ännu mera blev han bekant för sin stora välgörenhet, ehuru han själv ville utöva den i
tysthet. I sitt testamente — han avled 1899 efter att endast under sjutton dagar ha varit
innehavare av de Piperska fideikommissen — hade han förordnat, att större delen av hans
kvarlåtenskap — bouppteckningen visade en behållning på nära sex miljoner, varav bortåt
en miljon utgjorde hans privata förmögenhet — skulle gå till välgörande ändamål.
Även ättlingarna av den ovannämnde Joakim Beck kommo att under det senare antagna
namnet Beck-Friis spela en betydande roll i huvudstadslivet under sjutton- och
adertonhundratalet. Hans son Lave Beck förskaffade sig genom giftermål med Corfitz Ulfelds
dotter, den sköna Eleonora Sofia, arvsrätt till de skånska gods, som tidigare tillhört släkten,
och efter långvariga rättegångar, som varade hela Lave Becks livstid — han avled i pesten
i Stockholm år 1710 — och även hans sons, tillerkändes äntligen 1735 Joachim Beck,
sedermera Beck-Friis, jämte sin broder Corfitz Ludvig det Ulfeldska arvet. Den förre blev
på så sätt herre till Torup, den senare ägare till Bosjökloster. Genom Corfitz Ludvig Becks
söner steg så ätten upp till rikets högsta värdigheter; han var för övrigt själv känd såsom
en av Karl XII:s tappraste krigare. Sonen Joachim Beck-Friis gick till en början
juristbanan och blev 1743 vice häradshövding vid endast tjugoett års ålder, kallades redan året
därefter till Fredrik I:s hov såsom kammarherre men fortsatte sitt avancement inom
justitiestaten, blev hovrättsråd, revisionssekreterare och slutligen landshövding i Kronobergs
län. År 1769 blev han riksråd och gjorde sig i politiken känd som en av hattpartiets ledande
män. Vid 71 års ålder lämnade han det offentliga livet efter att ha erfarit prov på mycken
kunglig nåd och även på motsatsen, och återstoden av sin levnad ägnade han åt skötseln av
sina ständigt ökade gods. Efter tioåriga underhandlingar lyckades han avyttra de
jordegendomar i Danmark, som ännu voro i släktens ägo och som under ofredsåren medförde
stora olägenheter för ägaren. För köpesumman utvidgade han bl. a. Börringe, som han i
sin ungdom inköpt, och förvärvade därjämte Glimminge. Han avled år 1797.
Innan vi lämna de skånska adelsätterna och deras insatser på skilda områden i
huvudstaden, skola vi något dröja vid några släkter, som, till skillnad från de tidigare omnämnda
av egentligen danskt eller rikssvenskt ursprung, direkt utgått från Skånes befolkning. Sven
Bring, sedermera LagerBring (så skrev sig den förste bäraren av detta namn), utgick från
ett skånskt prästhem. Såväl hans fader som hans farfar voro kyrkoherdar i Brönnestads
och Matteröds pastorat i Göinge, och där blev senare även hans broder Olof sin faders
efterträdare. Sven Bring själv gick den akademiska banan, studerade jurudik i Lund,
tjänstgjorde såsom auskultant i Svea hovrätt från år 1733 och hade alltså under en följd av år
sin verksamhet förlagd till huvudstaden, där han för övrigt vann anställning som
informator i det von Fersenska huset— han var lärare åt den sedermera så berömde Axel von
Fersen. Under vistelsen i Stockholm, där han var en trägen besökare av bibliotek och
arkiv, överflyttades hans intresse alltmera från juridiken till den historiska forskningen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
