Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eget vittnesbörd näst Gud hade Schartau mest att tacka för den framgång han vunnit här i
världen. Emellertid lämnade Sommelius snart Bibau & Wong och började egen
affärsrörelse, till en början dock med ringa framgång. Tre gånger fick han gå i konkurs, innan
han lyckades finna fast grund för sina fortsatta affärstransaktioner. Denna grund
murades huvudsakligen genom intäkterna från det oljeslageri han anlade på Södermalm och
från den pantlånerörelse han drev vid sidan av detsamma. Småningom kunde han göra
affärer i större skala, och snart finna vi honom såsom förlagsman för ett flertal av de stora
handelshusen vid Skeppsbron. Särskilt under den kris, som i slutet av 1860-talet efter
Krimkrigets upphörande skakade de gamla, tidigare solida firmorna, procentade han i stor
stil med de köpmän, som hårdast drabbats av lågkonjunkturerna. På så sätt kom
Sommelius att figurera i ytterligare en rad konkursmål, numera dock såsom fordringsägare, och
det kan nog med skäl sägas, att han därvid icke försummade tillfället att få revansch för
den nesa och måhända stundom omilda behandling han fått röna på den tid, då han
uppbar den andra huvudrollen i dylika skådespel. Bland andra satte han hårt
grosshandlaren Wilhelm Kempe, en broder till den ovannämnde bruksägaren Karl Johan Kempe,
professor Bruzelius’ svärfar, för en fordran på femtusen riksdaler. Summan var ju icke
stor, men dock mera än vad Kempe kunde prestera i ögonblicket. Det blev konkurs, men
under densamma visade sig Kempe vara en ännu knepigare affärsman än Sommelius.
Den senare gjorde sig visserligen en liten nätt förtjänst på affären, men Kempe lyckades
bättre: konkursen lär ha renderat honom en vinst på cirka trehundra tusen kronor.
Sin stora förmögenhet, som vid hans död år 1862 uppgick till ungefär en miljon, hade
Sommelius emellertid i huvudsak förvärvat på sitt oljeslageri och på sina fastigheter i
Gamla staden. Han ägde där bland annat det så kallade Räntmästarehuset, vilket han
förvärvade för en spottstyver, då vid grävningarna för Slussens byggande sprickor
uppstodo i detsamma och det i allmänhet ansågs sannolikt, att hela huset med det snaraste
skulle störta samman. Dessa farhågor visade sig likväl vara helt ogrundade, och
Sommelius’ måg kunde i början av 1870-talet sälja fastigheten för ett pris, som var bortåt sex
gånger den summa Sommelius en gång utbetalat.
Från Ystad kom även Thomas Anders Aspelin, på sin tid en av Stockholms rikaste
storborgare. Enligt en släkttradition skall den Aspelinska släkten ursprungligen härstamma
från Småland. En småländsk präst skall ha varit den förste, som burit namnet, och från
hans tre söner, av vilka en blev präst i hemorten, en kyrkoinspektor i Ystad och en militär
i Stockholm, skola så de tre olika släkterna Aspelin härstamma. Från den sistnämnde
sonen skall enligt samma tradition Stockholmsgrenen leda sitt ursprung. Vända vi oss
emellertid till den översikt över den äldre Stockholmsgrenen av släkten Aspelin, som lämnas i
åttonde delen av Svenska ättartal, möta vi där från släkttraditionen något avvikande
uppgifter. Där omnämnes såsom äldste stamfader en guldsmed Jonas Aspelin, vilken levde i
mitten av 1700-talet. Till denne var den ovannämnde Thomas Anders Aspelin son.
Thomas Aspelin var född 1766 eller 1767 — uppgifterna växla — och kom i unga år till
huvudstaden. Genom sitt giftermål med Lovisa Dybeck, dotter till den förmögne
sockerbagaren Kristian Dybeck i Stockholm, blev Aspelin snart delägare i svärfaderns firma och
efter Dybecks död ägare till huvudparten av släktförmögenheten. Vid hans död år 1836
uppgick den till ungefär en och en kvarts miljon förutom Siljansfors bruk i Dalarna, vilket
han redan i livstiden skänkt till sin dotter, grevinnan Kristina Lovisa von Rosen.
Arvsskiftet efter Thomas Aspelin gav upphov till en av de mest uppmärksammade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
