Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pehr Gabriel Wickenberg var liksom Roslin Malmöpojke och liksom Palm
underofficersson. Han var född år 1812 och sålunda jämngammal med Stäck. Efter att ha genomgått
apologistklassen vid Malmö skola kom han redan adertonårig till Konstakademien i
Stockholm, där efter några år den konstnärstrio bildats, som vi redan i vår framställning stött
på, Palm, Stäck och Wickenberg. För Wickenbergs levnadsförhållanden under studieåren
i huvudstaden har redan redogjorts i ett tidigare sammanhang. Det blev år fyllda av hårt
arbete, dels för födan, dels för utbildningen. Studierna bedrevos framför allt för J. G.
Sandberg och Per Krafft d. y. Säkerligen försvann under dessa strävsamma år mycket av det
skimmer, som i hans ögon vilade över huvudstaden första gången han såg den, och som
han i ett brev till sin vän och gynnare, författaren G. A. Adlersparre givit uttryck åt i
följande ordalag: "Aldrig glömmer jag det intryck, som hufvudstaden först gaf mig. Jag
tyckte att för mina ögon låg en förtrollad verld och mitt hjerta bultade i bröstet. Gud vet
likväl hvilket som i början mest kom det att
klappa, endera slottet, kyrkorna eller, för att
tala rätt upprigtigt, de förföriskt lockande
fruktbodarna. Åtminstone är säkert, att till de
sistnämnde skedde mina första och tätaste besök,
till föga fromma för kassan." Redan i detta
första brev skymtar skuggorna fram: "Den sista
tolfskillingen hade försvunnit ur min plånbok.
Några collorerade porträtter af kungen och
prinsen, och som med svårighet afyttrades,
skänkte mig föda för några dagar. Bekymrad,
trött och hungrig strök jag omkring i staden,
med min ritbok i handen, för stolt att tigga,
för nedslagen att arbeta. Tårar vattnade den
tiden ofta mina kinder, men i tårar fins tröst."
Om det otillfredsställande sätt, på vilket
Wickenberg tillsammans med Palm under denna
tid fick lösa bostadsfrågan, har redan talats.
Wickenberg måste i sanning igenom den
verkliga "ekluten", uttrycket skapades vid just denna tid av hans förste lärare vid Akademien
och var egentligen beteckningen för den skarpaste luten, som användes inom måleriet. Men
han kom igenom, kanske icke minst tack vare sitt strålande humör, som hjälpte honom
över många hinder och besvärligheter. Sina studier bedrev han med den största energi och
kom snart i beroende av den realistiska strömning, som satt sina spår även i Palms
utveckling. Dessutom ägnade han under akademiåren i stor utsträckning sin pensel åt
mytologiska motiv, av Akademiens tävlingsuppgifter vid den tiden att döma de inom det
konservativa måleriet mest uppskattade. Det realistiska draget är i synnerhet framträdande i hans
porträttmåleri. — Sina ekonomiska svårigheter fick Wickenberg i hög grad lättade genom
den hjälp, han erhöll från Konstföreningen. Av alla Akademiens adepter var han
säkerligen den, som i största utsträckning kom i åtnjutande av dess stöd, och han var säkerligen
också den, som bäst både behövde och förtjänade densamma. Även enskilda mecenater
trädde emellan, så överste August Anckarsvärd, på vars gods den unge målaren fann en
 |
| Pehr Gabriel Wickenberg. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
