Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmogens klädedrägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken är utmärkt vacker, liknar klädedrägten på
öarna i Mälaren. Hvad han härmed menat är svårt
att säga. Hvad vi känna är, att i Grödinge
socken allt upp till Ytter-Enhörna märkas spår af
egenheter i klädsel.
I Westmanland finnas numera endast få spår af
gamla folkdrägter. Hit hörer den, som begagnas i
Munktorps socken af Snäfringe härad. Det mest
utmärkande i denna drägt är qvinnornas bjerta lif,
röda strumpor (nu nästan aflagda), äfvensom
snitten, färgen och randningen på deras tröjor. Vida
utmärktare är klädedrägten i Fellingsbro socken.
Den består hufvudsakligen af svart rock, stofferad med
röd ståndkrage, röda uppslag och röd kant längs
knappraden vid bröstet, samt byxor af sämskskinn.
För qvinnfolken: svart kjortel, svart tröja, hvit
halsduk, hvitt förkläde, samt hvitt ”huckle.” Man
har antagit, att denna klädedrägt blifvit anlagd
under Engelbrektska oroligheterna, hvari socknens
både män och qvinnor ärofullt deltagit. Sådant är
dock osäkert. Likväl finnes ännu en förordning i
Örebro kyrkas arkif från Carl XI:s tid, som
påbjuder, att denna drägt, som för församlingen
återkallar så ärofulla tider och händelser, vid vite ej
får afläggas. Samma förordning förnyades af Carl
XII, med tillägg, att förordningen borde hvarje
Midsommarsdag uppläsas från predikstolen. Att
sådant likväl icke skett, torde den förening utvisa,
som år 1793 tillvägabragtes i allmän
sockenstämma, hvarigenom man öfverenskom, att icke
aflägga den gamla drägten. — Slutligen torde förtjena
anföras, att då vid år 1835 några sockneboer,
klädda i sin folkdrägt, uppvaktade Konung Carl XIV
Johan, högstdensamme, sedan han blifvit
underrättad om drägtens ursprung, yttrat, att ”en sådan
hedersdrägt väl vore värd att bära.”
Äfven i Nerike har man anmärkt åtskilliga
klädedrägter, ehuru få spår deraf återstå; ja, man
säger sig kunna på snitten af rocken dömma till
socknen från hvilken en Nerikesbo är. Spåren
hafva likväl numera betydligen försvunnit. Den mest
utmärkande folkdrägt i Nerike, är tvifvelsutan den
som förekommer i Stora Mällösa socken.
Qvinnornas besynnerliga sommarhattar med breda och
högröda band, som fladdra kring axlarna, emedan de
aldrig få tillknytas under hakan, förtjena ses.
Likaledes deras virkade och prydliga linnen, alltid
försedda med ståndkragar, samt framtill mycket
urringade lif.
Några härader i Wermland hafva äfven sina
egenheter i klädseln, såsom Jösse och Fryckdals,
hvilkas innevånare i öfrigt på mångahanda sätt
utmärka sig. Jösse-häradsdrägten anses likna
innevånarnes i Göinge härad af Skåne, med hvilka
Jössehäringarne sägas hafva många liknande drag.
Men om de Wennländska drägterna är ännu
alltför litet bekant. Snart torde det blifva för sent,
att åt dem egna uppmärksamheten.
Vi komma ändtligen till Dalarna. Att
vidlyftigt orda om de här brukliga folkdrägterna, som äro
olika snart sagdt i hvar socken, åtminstone i
Öster-Dalarna, anse vi öfverflödigt, då så många derom
skrifvit och egenheterna nästan äro för hvar och
en synbara, helst Dalfolket gör årliga
utvandringar allt landet omkring. Det förtjenar emedlertid
nämnas, att drägten ännu är så allmän och
afhållen, att annan drägt der alls icke lides. I södra
Dalarna är likväl drägten föga märkbar. Likväl
äro här nästan i hvarje socken små egenheter
märkbara. Sålunda nyttjas i Stora Husby socken
sommartiden af qvinnorna en slags ganska täcka
skärmhufvudbonader, som sannolikt hafva ett
sydländskt ursprung.
Norrland har varit ganska utmärkt i
ifrågavarande hänseende, och kan derom nästan sägas hvad
som om Dalarna är sagdt, dock med den stora
skillnaden, att de gamla drägterna här för det mesta
kommit ur bruk. Några af dem lyckas i vissa
delar liknat de Dalska, såsom den i Heda socken uti
Härjeådalen. I Matmars socken af Jemtland har
intill senare tider en ganska vacker folkdrägt
nyttjats, äfvensom i Hammardals socken, der den så
kallade kull-lufvan ännu allmänneligen brukas, och
helikan (hos Dalfolket hilka) af hampväf.
Utrymmet nekar oss utförligare orda i ämnet.
Vi komma slutligen till Götha rike; och hvad
först beträffar Östergöthland, så känna vi i detta
landskap endast en folkdrägt, neml. den, som är
bruklig i Wånga socken af landskapets Bergslag.
Männerne bära här på hufvudet en så kallad glada
eller flikmössa, samt äro i öfrigt klädda i
stäcktröja, långtröja, holkbyxor o. s. v. Det
utmärkande i qvinnornas klädedrägt är hufvudklädet, som de
på ett eget sätt fästa på hufvudet, samt den med
långa skjört försedda vadmalströjan och den
mångveckade kjortelen. — Såsom någonting eget
förtjenar anmärkas, att de nyssnämnde holkbyxorna
(egentligen sommarplagg), hvilka i början af
1800-talet begynte afläggas, vid år 1814 åter kommo i
bruk, så att nästan hvarje sockenbo ägde sådana.
Nu begynna de åter utläggas. Vidare förtjenar
nämnas, att då år 1842 de två äldste Prinsarne,
under en resa, en stund uppehöllo sig i Wånga
kyrkoby, och der omgåfvos af en stor del utaf socknens
allmoge, en af dem till den församlade menigheten
yttrade: ”jag ser, att J ären dugtigt folk och
härstammen från Dalarna; hållen vid eder gamle drägt.”
I Westergöthland äro ganska få folkdrägter
bekanta. De af oss kända förekomma i Rackeby socken
på Kållands ö, samt i den så kallade Markbyggden.
Äfven i trakten af Kinnekulle synas åtminstone
tecken efter en gammal sommardrägt hos folket. Af
dessa drägter har den Markska varit utmärkt,
synnerligen derigenom, att den (åtminstone ännu på
1750-talet) bestått uteslutande af tyger, dem
Markboarna sjelfva tillverkat. Folkdrägten i Rackeby
socken är mer utmärkt. De äldre i församlingen
nyttja der ännu hvita rockar, nästan af samma
snitt, som Dalkarlarnas, och byxor af samma tyg
med knäband af bjerta färger. Qvinnorna äro
sommartiden klädda i röda lif och en besynnerlig
krage med spetsar af hvitt linne, en mångfärgad
yllekjortel, brossa och en täck ganska egen
skärmhatt på hufvudet. Vi förbigå de öfriga egenheterna.
I Dahlsland förspörjes numera få tecken till
någon egenhet i klädedrägten. En sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
