Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmogens klädedrägt - Allmänningar - Allmännings-ransakningar - Allmänningsöre - Allochroït - Allonis, Nikolaus I - Allrikes-gata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro, utmärker sig hvardagsdrägterna i enkelhet.
På de förras dyrbarhet äfven i fordna tider kan
följande lilla folklegend tjena till bevis: I Stora
Herrestads östra vång, nära en källa, tilldrog sig
i forntiden följande händelse: ”En ung och rik
flicka, som allmänt kallades Thora lilla, hade
förlofvat sig med en gosse i Stora Köpinge.
Någon tid före bröllopet ville hon gå och besöka
sin fästman; beprydde sig derföre med silfver och
guld, efter tidens sed, samt begaf sig på väg,
hvarunder hon i anseende till den starka solhettan blef
ganska varm; hon stannade derföre vid källan,
att förfriska sig. Men förrän hon lutade sig ned,
löste hon det gyllne bältet. Vid källan satt en arm
tiggare, hvilken blef betagen i hennes gyllne
smycken, hvarföre han dödade den unga flickan och
borttog hennes prydnad och skrud, men lät den
döda kroppen qvarligga. Källan kallades derefter
Thora lillas källa.”
Om de på Gottland brukliga folkdrägterna är
alltför litet bekant; det vete vi, att innevånarne i
Rohne socken intill senare tider varit utmärkta för
sin drägt, till hvilken hörde hvita, knäsida tröjor,
lifstycken af svart tyg (svarta budordet kalladt),
som hopsnördes utöfver tröjan, m. m. I öfrigt är
vid Gottlands kuster vanlig sjömansdrägt rådande.
Ölands-qvinnorna hafva från urminnes tider
tillbaka varit utmärkta för sin färdighet i
konstsömmeri. Icke mindre än 20 olika slag af sådana
konstsömnader hafva varit på ön bekanta. Qvinnorna
hafva äfven ganska väl känt konsten, att med
inhemska växter färga sina hemväfda tyger. En följd
häraf är att folkdrägten på ön måste hafva varit
något egen. Männens vida kortbyxor äro mycket
omtalade, äfvensom de många broderierna på de flesta
af deras plagg. Qvinnorna hafva håret ganska täckt
viradt om sina hufvuden, brokiga kläden, och
deras plagg hafva i öfrigt varit på det
aldrakonstigaste sätt virkade. Allmogens dynor och
sängtäcken m. m. ser man här lika artigt prydda med de
sinnrikaste sömnader, merendels med ullgarn.
Slutligen bör med några ord ihågkommas
Lapparnes klädedrägt, hvilken har rätt många
egenheter. Det märkligaste och dyrbaraste plagget af
denna drägt är den så kallade silfverkragen (kraka)
af mörkt kläde, liknande en gammalmodig
nattkappa. På denna krage är en stor mängd prydnader af
silfver fastsydda parvis på ömse sidor. En
silfverkrage kan i värde uppgå till 20 renar. — Till de
dyrbarare delar af bonaden hör likaledes det så
kallade silfverbältet, som är 2 tum bredt och af läder.
Dervid äro förgyllda silfverplåtar med löfverk så
tätt invid hvarandra fästade, att intet af sjelfva
bältet synes. — Bältena nyttjas både af män och
qvinnor, men kragarna endast af de senare. — I
öfrigt hafva båda deras klädedrägter mycket
gemensamt. Sålunda bruka så väl män som qvinnor
byxor, af hvilka de sistnämndas oftast äro röda.
Vidare: kolt (kapte), som liknar en skjorta, och är
af vadmal eller kläde, till färgen merendels blå. —
Skinnpälsarnas snitt är enahanda med koltarnas. —
Lapparne bruka ingen väst, utan i dess ställe ett
barmkläde (åtså-leppa), som liknar en nattkappa utan
krage, och är af kläde eller vadmal, samt tjenar
äfven till ficka. Den är försedd med mångfaldiga
prydnader. — Lapparnes mössa är konisk som en
sockertopp. Den består af flera små
klädesstycken, alla i form af trianglar. Den vanligaste
färgen är mörkblå med rödt mellanlägg i sömmarna.
Qvinnornas mössor i sydligare Lappmarkerna äro
likväl merendels röda. Ett öfverplagg, som
qvinnorna nyttja öfver sina mössor, kallas rafte, och
ett annat, som kallas njalme-fatte, betäcker hals,
axlar och bröst. — Anmärkas bör, att numera
få fullständiga Lappdrägter finnas i Lappmarken,
hvarföre de, som äro öfriga, nästan oaflåtet gå
i lån.
Allmänningar kallas de större eller mindre
skogar, som vissa menigheter i skoglösare trakter
hafva till gemensamt bruk. De äro:
Krono-allmänningar, Härads-allmänningar eller
Socken-allmänningar m. fl. Dock är med deras begagnande
förenad skyldigheten att begära så kallad utsyning,
hvarvid behofvet, vare sig af timmer, gärdsel
eller bränsle o. s. v., måste behörigen styrkas.
Erfarenheten har visat, att allmänningarna,
åtminstone på vissa orter, icke medföra den nytta som
man skulle förmoda. Ty när man betänker, att en
landtman, som erhållit utsyning, t. ex. af några
timmerstockar, måste färdas 6 à 7 mil för att
desamma afhemta, hvilket kan upptaga en tid af
närmare en vecka, blifver den nytta, han deraf
drager, icke särdeles stor. Detta gäller likväl
hufvudsakligen bränslet. En annan olägenhet, som
allmänningarna medföra, är den anledning till
åverkan som de gifva. Det säkra är neml. att
största antalet af dylika förbrytelser ske vid sådana
allmänningar.
Allmännings-ransakningar anställas af
Landshöfdingarne å Kronans skogar, till utrönande af
skogens tillstånd och behörigheten af de intägter
och odlingar, som derå kunna hafva blifvit gjorda.
Allmänningsöre, en gammal i Sverige bruklig
skatt, uppkommen, såsom man antagit, på
1300-talet, deraf att vissa stora skogar, under namn af
Krono-allmänningar, tillerkändes det allmänna.
Allmänningsören erlades för enskildt begagnande
efter behof af dessa skogar. Skatten har långt för
detta upphört.
Allochroït, grossula, aplom, ett slags grön
granit, hörande till silikaternes slägte och bestående
af kiselsyra med lerjord, kalkjord och
manganoxidul, genomskinlig, gul eller brungrön, derb eller
i små kristaller, som förekommer vid Dannemora.
Allonis, Nikolaus I, Erkebiskop i Upsala från
år 1292 till 1305, då han afled. Berömmes för
vård om ordentliga inventarier öfver kyrkor och
prestgårdar, samt inrättandet af sjukhus. Hade af
Påfven fått tillåtelse att med vigvatten skära och
rena de kyrkogårdar, som blifvit vanhelgade
genom mord och otukt.
Allrikes-gata. I fordomtima, då på
alshärjartingen vid Mora stenar, en mil från Upsala,
Konung valdes, stadgades i en gammal lag, att han
skulle rida sin Allrikes-gata (Eriks-gata) i följande
ordning: ”Af Upsala äga de att honom följa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
