Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Begrafning. Sättet att begrafva de döda har,
under olika tidehvarf, undergått flera förändringar
inom vårt fädernesland. Sveriges första
inbyggare, hvilkas gudstjenst var temligen ren och
oförfalskad, begrofvo sina lik i stora grifter under
stenrör, hvilka sedan kallades Kummel. Ifrån
första inflyttningen i Sverige bör man således räkna
Kummel-åldern, hvilken påstod till dess Oden
begynte låta bränna de döda och förvara askan i
käril, de der nedsattes i jorden, och härmed
börjades Bränne-åldern. Då Yngve Frej dog,
brändes icke hans lik, utan sattes i en stor hög.
Sedermera tog sättet att jordfästa de döda
småningom öfverhand, så att man ifrån år 610 kan
räkna bränne-ålderns slut och Hög-ålderns början.
Samma bruk bibehölls vid kristendomens införande;
emedan det öfverensstämde med de första kristnas
sedvana. — Ättehögarne blefvo icke genast
ogillade, då kristna läran begynte predikas härstädes.
Ännu år 1070, och långt senare, brukades dessa
till de dödas begrafning, likaså väl som
kyrkogårdar; men slutligen utdömdes de förra. Om
kyrkogårdar yttrade Carl IX: ”kyrkogården skall ingom
förvägras, som döder är, på det ej den påfviska
falska religion måtte styrkas, som aktar
kyrkogården för heligare jord, än annan. Dock skall
efter dem, som i kyrkogården begrafvas, gifvas
något till kyrkan, till att hålla de hus vid magt,
der Guds ord skall predikas och sakramentet
utdelas.” — Härvid torde ock böra nämnas de
rörelser, hvilka tilldrogo sig i Sverige 1710, i
anledning af detta ämne. Öfverheten befallte, att
de, som dogo i pesten, skulle, till förekommande
af smittosamma sjukdomar, icke begrafvas i
kyrkor eller på kyrkogårdar, utan på andra särskilda
ställen. En del af presterskapet ställde sig ej
sådant till efterrättelse, utan utlät sig obetänksamt
häröfver, både i predikningar och andra
offentliga sammankomster. Kongl. senaten befallte
derföre, år 1711, att konsistorierne skulle förehålla
presterskapet detta ofog, samt att de på intet sätt
skulle understå sig hvarken att göra eller tala
emot sådana till den allmänna välfärdens bästa
utfärdade förordningar, &c. &c. I anledning häraf
aflät biskop Jesper Svedberg, d. 1 Febr. år 1711,
en skrifvelse till presterskapet i Skara stift, deri
han, bland annat, yttrade: ”lärarne borde förtaga
menige man den tanken, att kyrkogården hade uti
sig en sådan helighet, att den, som icke der blef
begrafven, skulle sakna något till sin heder och
salighet. De dödas ben voro långt bättre
behållna på andra ställen, än i kyrkor och
kyrkogårdar. Hvarest de ock lågo, skulle de alla på en
gång uppstå.” Denna skrifvelse upplästes på
predikstolarne i hela riket; men bidrog ej att
ställa menigheten tillfreds, hvilket först lyckades
småningom, genom allvarligare anstalter. — År 1642
anhöll presterskapet, att i kyrkorna inga grafkor
måtte intagas, utan biskopens, kyrkoherdens och
församlingens vetskap och tillstånd. Drottning
Christina kunde väl ej alldeles ogilla detta
förslag; men ansåg menligt, att minska den
rättighet, som medföljde jus patronatus; slutligen blef
detta bruk likväl till en del inskränkt. I påfviska
tiden vigdes grafvarne af presten, förrän liket
nedsattes; men detta afskaffades på Upsala möte
1593. ”Ty sådant”, sade preses, ”härflöt utaf
presternas egennytta, och skedde allenast för
deras fördel skull.” År 1528 befallte konung
Gustaf I, att alla slagsmål på kyrkogårdar skulle
komma under namn af edsöre. Fordom fick man
ej heller taga med våld från kyrkogård den, som
flytt dit för frid skull. — Den förste, som i
Sverige begrofs på evangeliskt sätt, var en smed i
Örebro, vid namn Peder Olofsson. Hans tvenne
söner Olaus och Laurentius Petri bestyrde derom
1520, då de, efter hemkomsten från Tyskland,
bortvisade munkarne, som ville förrätta
jordfästningen med Latinsk messa, vigvatten samt andra
katholska bruk. År 1731 förordnades, att i
städerne inga andra skulle brukas till att bortbära
liken, än vissa af magistraten dertill förordnade
personer, med undantag likväl för de fattige,
hvilka fingo bäras af andra. Vid de förnämares
jordfärd tilläts, utom de nyssnämnde, som gingo
under båren, den dödas vänner att bära bårklädet
på sidorna. Detta förordnande blef år 1732
sålunda förklaradt, att den som sådant åstundar, må,
till sina dödas bortbärande, betjena sig af dem,
som varit den dödas vänner, bekanta eller
underhafvande, blott ej något traktamente eller någon
annan gåfva och omkostnad dervid kommer i
fråga. Men när den dödas bekanta få gå på
sidorna och bära bårklädet, få inga andra brukas
under båren, till att bära liket, än de af
magistraten förordnade. Man erkände år 1668, såsom en
gammal och loflig plägsed, att de kristnas lik
blefvo under sjungande af psalmer, burna till sina
grafställen. Dertill fick, vid adeliga begrafningar,
brukas den församlings skola, der begrafningen
skedde, eller den näst derintill belägna, samt
ordinarie stadsprester, hvilka skulle förrätta den
vanliga sången, så väl på gatan, som inom
kyrkan i koret. På landet fingo högst 10 à 12
personer kallas härtill. År 1686 blef sängen ifrån
begrafningshuset till kyrkan förbuden på
landsbygden. Nu möter presten likprocessionen vid
kyrkoporten då ringningen upphör, hvarefter en
begrafningspsalm afsjunges, tills liket blifvit nedsatt
i grafven. Några begärde år 1712, att få hålla
vokal- och instrumentalmusik under begrafningen;
men sådant blef då af öfverheten afslaget. År
1720 var man ännu så vidskeplig, att de, som
dogo i barnsäng, skulle först bäras in i kyrkan,
innan de begrafdes på kyrkogården. Man
inbillade sig förmodligen, att sådana qvinnor skulle, på
detta sätt, få hålla sin kyrkogång, och icke
läggas i grafven såsom orena. Biskopen i Wexjö,
David Lund, ifrade häremot på det högsta i sitt
stift. — Som det syntes lända till gudaktighetens
befrämjande, att begrafningar skedde på sön- och
helgdagar, så behölls denna sed en lång tid. Men
år 1655 blefvo begrafningar på söndagar
förbjudna i städerne. År 1688 upphäfdes åter detta
förbud. Nattetid, eller sent på aftonen, får intet lik
jordas. Alla slags begrafningar skola anställas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
