Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björn - Björn Jernsida - Björn II, Eriksson - Björn III på Håga - Björn IV - Björn, Gabriel - Björn och Fogeln - Björna - Björnbacken - Björnberg, Jon - Björnberg, Niklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
släta marken, sedan han förut fullkomligt uttömt
tarmkanalen, med undantag af en
sammangyttring af kåda och tallbarr, som får namn af
”tappen” och fastnar ytterst i ändtarmen. Innan
han ingår i idet ligger han några dagar,
såsom det kallas, på brått, vid ett öppet ställe
nära derintill, för att se om trakten är säker, och
gamla björnar ligga ofta så hela vintern, stundom
alldeles öfversnögade. Under vinterhvilan lägger
björnen allt mer och mer på hullet, ända till slutet
af Februari, då han börjar magra, till dess tappen
lossnar, då hungern drifver honom till
verksamhet, hvilket äfven inträffar om han dessförinnan
uppjagas ur idet, så att tappen lossnar. — Björnen
jagas eller fångas på flere sätt, dels genom
hvärfning eller ringning, medan han ligger i idet,
dels med björnhundar, sedan han blifvit
uppdrifven derutur, hvarvid han förföljes och jagas på
skidor; dels om sommaren medelst skallgång eller
med åtskilliga slags giller, såsom gillerbössa, led
eller ett slags stor båge, hvilken framdrifver ett
spjut, då gillringen går lös; flaka, ett slags med
fotanglar försedd ram, som utlägges och betäckes
med mossa, stock eller lämm, ett slags kolossal
råttfälla; samt i grop af minst 7 alnars djup,
hvarvid håning nyttjas till bete. Björnens begärlighet
efter håning har gifvit anledning till ett annat sätt
att fånga honom, nemligen sålunda, att en bikupa
eller trädburk med håning uppsättes i ett träd och
der nedanföre en grof trädklabb, hängande på en
vidja, hvilken hindrar björnen vid dess
uppklättrande, hvarföre han skjuter undan den med tassen,
men då denna genast återfaller, blir han uppretad
och ger honom ett hårdt slag, hvarigenom denna
vid återfallandet träffar honom med större kraft,
och på detta sätt narras han att mörbulta sig
sjelf, så att han slutligen blifver på platsen.
Äfven dess begär till brännvin begagnas i Finland
for att fånga honom, på det sätt att en blankskurad
kopparkittel nedgräfves jemt med bräddarne och
fylles med brännvin, hvarigenom björnen lockas
att laga sig ett så starkt rus, att han blir
liggande på stället för att sofva det af sig, hvarunder
man passar på och nedlägger honom. Annars
skjutes han äfven från lafve eller gäll, ett slags
läktare, hvilken uppsättes väl dold i ett träd inom
skotthåll från ett ställe der björnen nedlagt
något större kreatur, och dit han således
återvänder för att förtära hvad han ej i första målet
orkat med, och hvarvid de uti lafven dolde
jägarne nedlägga honom.
Den mindre varicteten kallas myrbjörn,
myrtuss, och är endast 4—5 fot lång, till färgen
alltid brun, med trubbigare nos och hårrikare pels
än den förra. Han lefver i de nordligaste
trakterna af riket och är mera sällsynt än
slagbjörnen. Dess födämnen utgöras nästan uteslutande
af växtämnen samt myror; men icke desto mindre
är han ett farligt skadedjur, ty han är ytterst
ilsken och lättretad, hvarvid han angriper både
menniskor och kreatur, likväl icke om han ej sjelf
af dem blir anfallen, och djur som han dödar
lemnar han alltid orörda på stället. För öfrigt
skall han, till lefnads- och fortplantningssätt, och
såsom unge, äfven till färg och utseende,
fullkomligt likna slagbjörnen. Dess naturalhistoria
är icke fullkomligen utredd. Köttet af björnar,
isynnerhet rökta skinkor af sådana som blifvit
fällda om vintern, anses såsom läckerheter.
Huden utgör ett starkt och temligen värderadt
pelsverk, samt betalas med 15 till 20 R:dr B:ko.
Årligen fälles i riket omkring 130 stycken björnar,
och dervid har man gjort den märkvärdiga
iakttagelsen, att ingen ungstinn hona vetterligen
blifvit nedlagd.
Björn Jernsida. Den förste Svenske konung
med namnet Björn, son till Ragnar Lodbrok och
Aslög. Björn var en ryktbar viking, hvars
förnämsta bedrift blef det hämdekrig, han utförde mot
Engelske konungen Ella. Han afled i sin bästa
ålder, enligt Lagerbring, i Frisland. Dalin
uppger dödsåret 870.
Björn II, Eriksson, om hvilken Lagerbring
vet ingenting, men som Sh. Rosenhane likväl
anför i sin konungalängd och kallar honom
Wigarfs-Kung. Skall snart hafva lemnat regeringen åt
sina två söner: Erik och
Björn III på Håga, om hvilken man ej
känner annat, än att Ansgarius sannolikt under
hans tid inkommit till Sverige. Han hade först
sin broder och sedan sin brorson till medregent.
Björn IV, son till Erik Wäderhatt och fader
till Erik Segersäll. Han skall hafva regerat i 50
år och aflidit år 933.
Björn, Gabriel, en tid skådespelare vid
Stenborgska theatern i Stockholm, sedan boktryckare i
Linköping, känd genom flera, merendels
lokaliserade, öfversättningar af utländska theaterstycken och
genom en original-dram: Den förförde ynglingen,
egentligen en imitation från Engelskan. Den
gjorde mycken lycka på sin tid. Födelse- och
dödsår obekanta.
Björn och Fogeln äro bekanta klippor i hafvet
utanför staden Öregrund. Den första sträcker sig
4 mil i längden. Här uppsattes år 1768 ett sjömärke.
Björna, en socken i Ångermanlands vestra
kontrakt och norra fögderi, Hernösands stift och
Wester-Norrlands län, ligger 11 3/4 mil N.N.O. från
Hernösand. Socknen hör till 3 kl. reg., består af
10 mil. och har 1,146 invånare. Adr. S. Bjästa,
N. Nordmaling.
Björnbacken, en större ättehög på Mundsön i
Mälaren. Man har antagit att konung Björn
Jernsida ligger begrafven i denna hög. Men hvad
trovärdighet denna och dylika uppgifter förtjena,
lemnas derhän.
Björnberg, Jon, hette förut Larsson och var
kronofogde i Walla och Kåkinds härader, adlades,
till belöning dels för de penninge-försträckningar
han gjorde kronan, dels för det han, år 1644, på
egen bekostnad uppsatte en kavalleritrupp,
hvarmed han företog åtskilliga anfall emot Danskarne
och afböjde deras angrepp på Svenska gränsen.
Död 1663.
Björnberg, Niklas, kommerseråd,
kommendör af W. O., död år 1829, var chef för ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
