Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonde, Clas Ulfsson - Bonde, Gustaf, d. y. - Bondefreden - Bondepraktika - Bonderup - Bondeståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bonde, Clas Ulfsson, son till landtdomaren i
Skåne, Ulf Bonde, landshöfding öfver Blekinge år
1713, riksråd 1718 och följande året
riks-kammarråd, president i den kommission, som tillsattes
öfver upphandlings-deputationen, samt grefve,
hvarigenom han stiftade den grefliga Bonde-ätten till
Säfstaholm. Han studerade med mycken omsorg
Sveriges statistik och Svenska slägters ättelängder,
hvilket förskaffade honom binamnet: Genealogikus.
Född år 1664, död d. 23 April 1726.
Bonde, Gustaf, d. y., son till den ofvan
anförde presidenten i Dorpats hofrätt, grefve Carl Bonde.
Genom sin härkomst redan på förhand bestämd till
höga embeten, blef han först kammarherre hos Carl
X:s enkedrottning, sedan kommerseråd, landshöfding
i Östergöthland, president i bergs-kollegium och
1727 det 20:de riksrådet af sin ätt, som i rätt
nedstigande led, son efter fader, innehaft denna
värdighet. Hos honom förenade sig likväl både
förtjenstens och bördens anspråk, ty Gustaf
Bonde var en upplyst, redlig och ovanligt beläst, till
och med lärd man, hemmastadd i
naturvetenskaperna, äfven i de Österländska språken, hvarföre
han också invaldes i vetenskaps-akademien och af
Upsala universitet kallades till dess kansler.
Begge dessa val rättfärdigade han genom nit,
skicklighet och verksamhet, och författade flera skrifter,
upptagna i vetenskaps-akademiens handlingar.
Dessutom utgaf han: Utkast till en jemförelse mellan den
bibliska ock verldsliga historien; Anekdoter i Svenska
historien från Erik XIV:s tid till 1675, m. fl. I
Upsala inrättade han fysiska professionen,
laboratorium och ridstallet, och föranstaltade om
botaniska trädgårdens förbättring. Tillgifven Horns
politik, nedlade han, vid dennes afgång, sitt
riksråds-embete, och tillbragte 21 år i lugn,
sysselsatt med studier och lärda forskningar. Hans
aflägsnande var emellertid icke en följd af någon kongl.
onåd, ty han blef härunder, vid stiftandet af
riddareordnarna, prydd med Serafimer-bandet samt N.
O. kommendörs-dekoration. Förändrade förhållanden
bragte likväl hans politiska åsigter, och således
äfven hans person, åter i kredit, hvarföre han, vid
1760 års riksdag, af ständerna ånyo inkallades i
rådet. Född d. 17 April 1682, död d. 10 Dec.
1764.
Bondefreden. Allmogen hade öfverallt i landet
vid sommartingen i Juni månad 1657, på Kongl.
Maj:ts befallning blifvit uppmanad, att förse sig
med goda gevär, och hålla sig beredd att träda
i fält mot Danskarne till fäderneslandets försvar,
i fall så skulle erfordras, dock blef denna åtgärd
öfverflödig, emedan fienden ej nalkades gränsen.
Men de som bodde närmast densamma, tycktes ej
lita härpå, och Wissefjerda socknemän i Södra Möre
af Kalmar län, hvilka redan 1643, då Danska
kriget uppblossade, midt under brinnande krig ingått
en slags vänlig öfverenskommelse med sina
grannar, i den under Danmark lydande Blekingska
socknen Fridlefstad, att icke infalla på hvarandras
område, eller tillfoga hvarandra någon af de
olägenheter, hvartill kriget kunde berättiga dem,
ingingo samma år (1657), åter en dylik bondefred.
Om denna sistnämnde öfverenskommelse innehåller
Wissefjerda församlings kyrkobok följande
anteckning. ”Då kriget med Danmark var begynnt 1657,
hafver kyrkoherden magister Nikolaus Petri (Bock)
härstädes med allmogen i Blekinge slutat fred i
så måtto, att han med länsmannen samt ålder- och
sexmännen i Wissefjerda mött kyrkoherden Michael
Hansson Collding, med lika deputerade ifrån
Fridlefstad i Blekinge, på Fuhrs bro, hvarest begge
desse kyrkoherdar med deras socknemän slutat fred
och naboelig sämja, och gifvit hvarandra inbördes
försäkran, att, oaktadt emellan båda kronorne
Sverige och Danmark var fejd, skulle dock ingen af
dessa socknars män falla in på hvarandra och med
mord, rof och brand tillfoga hvarandra någon
skada, utan redelig grannsämja sinsemellan hålla,
såsom tillförene.” Kyrkoherden Bock blef för detta
företag instämd till landshöfdingen i Kalmar,
hvilken dock, sedan Bock aflagt sin berättelse härom,
lät saken bero dervid. Öfverenskommelsen
affattades skriftligen, och skriften fanns i behåll hos
ofvannämnde Bocks arfvingar ända till år 1700,
då den uppbrann, jemte hemmanet Udden.
Bondepraktika. Dermed förstås en samling af
erfarenhetsrön i hushålls- och landtmannavärf,
beräknandet af blifvande väderlek, m. fl. ämnen af
tillämplighet och nytta för jordbrukaren. Redan
tidigt ansågos dessa vägledningar vara af nytta
för allmogen. Flere arbeten i denna väg, nästan
alla i flere upplagor, hafva derföre utkommit hos
oss. Deras nytta och användbarhet har helt och
hållet berott af arbetenas halt. Hvar och en
måste emellertid medgifva, att en
landtmanna-praktika, grundad på säkra rön, måste vara af stor
nytta. Detta synes ock företrädesvis vår tid hafva
insett, om man får döma efter de pris, som icke
längesedan blifvit utsatte för de bäst författade
Bondepraktikor.
Bonderup, annex under Hellestad, beläget i
Torna kontrakt af Lunds stift, 1 1/4 mil S.O. från Lund;
beslår af 16 1/6 mtl. och har 730 invånare. Dess
areal utgör 3,795 tunnland, af hvilka endast 4 äro
kärr och sjöar. Adr. Lund.
Bondeståndet. Detta var ursprungligen i
Sverige den fria och sjelfständiga jordägande klassen,
och ordet bonde var liktydigt med en besuten,
oberoende man, ”en man för sig”, såsom han
benämndes. Den utgjorde det egentliga folket, till
skillnad från trälarne. Det hette derföre, när
Olof Skötkonung, genom Thorgnys anseende och
föreställningar på allshärjartinget, blifvit
tvungen till eftergift, att han ville uppfylla
menighetens åstundan, hvilket vore så mycket billigare,
”som alle Sveriges konungar varit vane att låta
bönderne råda med sig”, d. v. s. att låta folket
deltaga i riksstyrelsen. Med kristendomens
införande, då del öfriga Europas seder och bruk
tillika inkommo i landet, upphörde småningom
allshärjartingen, adelns välde började utvidgas och
stadgas, och de frie odalmännen utträngdes från
sitt inflytande, hvilket i stället tillföll
frälsemännen, de verldslige och de andelige. Försök
gjordes till och med, att förvandla hela bondeståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
