Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl, Junker, Carl den Unge - Carl af Edswäri - Carl August - Carl Bengtsson - Carl, biskop i Linköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och icke nog lågtänkt att sedan uppresa sig och
stämpla mot honom. Det var naturligt, att detta
skulle verka ett spändt förhållande emellan de
båda rivalerne, och att Junker Carl — ty med detta
namn är han allmännast känd i historien — snart
skulle inse, det fäderneslandet var för trångt för
dem båda. Efter att hafva utfört ett par mindre
betydande förrättningar, att ledsaga Birgers
dotter till Norrige, vid hennes förmälning med
konung Håkan derstädes, samt att föra befälet
öfver en mot Danmark uppställd krigshär, beslöt
han gå i en frivillig landsflykt, och egnade sig till
Guds stridsman mot hedningarne i Lithauen. Här
deltog han i ett stort fältslag, och då segern
började luta åt hedningarnes sida, rådde hans
kamrater honom, att rädda sig medan tider var,
emedan han icke aflagt samma löfte som de. Han
svarade: ”Skulle jag då fegt öfvergifva Kristi
sak, som J försvaren? Och kan ej densamme,
som lönar eder för hvad J liden för Guds skull,
äfven löna mig?” Han stupade höljd af sår och
efter att hafva omkring sig nedlagt en stor mängd
fiender. Detta skedde år 1264. Junker Carl, som
fått ett rum bland Svenska kyrkans helgon, var en
af vår medeltids störste ridderliga karakterer.
Birger fällde tårar öfver hans död och lät med
mycken högtidlighet begrafva honom i Skokloster.
Carl af Edswäri, så kallad af sin födelsebygd i
Wånga, nära Skara, var Westgötha lagman,
under det Ragwald Knapphöfde täflade med tre
andra om Svenska konungathronen. Ragwald, af
Uppsvearne vald till konung, ville visa
Westgötherne sin missaktning, och infann sig således inom
deras gräns, utan att, efter gammal sed, hafva
gifvit och tagit gisslan. Denna sidovördnad
förtröt allmogen, och sedan han kommit till tinget
vid Karlabylånga, en mil från Fahlköping, blef
han, på lagman Carls uppmaning, fördrifven
derifrån af bönderne, förföljd ned i en mosse och der
ihjälslagen. Carl styrde sedan Westgötherne en
lång tid med konungslig magt och myndighet, och
handhade rättvisan med sådan stränghet, att
intet brott begicks i orten. Af tacksamhet derför
gjorde folket lagmans-värdigheten i
Westergöthland ärftlig inom hans slägt, hvilken efter hans
födelseort kallades Edswära-slägten och blef den
mägtigaste i landet, näst Folkungarnes. Den bekante
Bo Jonsson Grip härstammade derifrån.
Carl August. Hertigens af
Holstein-Augustenburg tredje son, Christian August, föddes på
slottet Augustenburg d. 9 Juli 1768. Såsom ung gick
han i Österrikisk tjenst, men sedermera i Dansk,
och utnämndes till ståthållare i Norrige. Här vann
han, genom sina utmärkta egenskaper, sin
rättvisa, mildhet och enkla lefnadssätt, en sådan kärlek
hos Norrmännen, att det rykte, han der förvärfvat,
äfven spridde sig till grannstaten och ådrog
honom Svenska ständernas uppmärksamhet, vid valet
af en thronföljare efter Carl XIII. Härtill kom
äfven, att prinsen, såsom befälhafvare för Norrska
hären, under kriget gjort bekantskap med många
Svenska officerare, samt att, vid vestra arméens
aftåg till Stockholm, för att utföra
statshvälfningen, prinsen gynnat densamma genom det
stillestånd han afslutade, så att frågan om hans val
till thronföljare troligen var i hemlighet väckt
redan före härens afmarsch från gränsen. Valet gick
för sig på riksdagen år 1809. Prinsen emottog
anbudet, lemnade Christiania d. 7 Jan. 1810,
åtföljd af Norrmännens aktning och saknad, höll d.
22 sitt högtidliga intåg i Stockholm, afgaf sin
försäkran inför ständerna och adopterades till Carl
XIII:s son, under namnet: Carl August. Äfven i
Sverige förvärfvade han snart samma förtroende
som i Norrige, och man såg honom ständigt till
fots på Stockholms gator, för att förskaffa sig
kunskap om inrättningar och förhållanden. Efter
riksdagens slut företog han en resa till rikets
södra landskap, för att lära känna landet och råka
sin broder. Vid honom skiljdes han i Helsingborg,
d. 28 Maj på morgonen, och begaf sig derefter
till Qviinge hed, att mönstra Mörnerska
husarregementet. Medan han red längs regementets front,
träffades han af ett slaganfall och föll sanslös af
hästen. Man förde honom till Qviinge prestgård,
och använde vanliga medel till hans återställande,
ehuru förgäfves. Den älskade prinsen afled
derstädes på eftermiddagen, icke fullt 42 år
gammal. Vid likets införande i Stockholm föreföllo
bedröfliga oroligheter, hvilka, ehuru
beklagansvärda, likväl voro ett bevis på den kärlek han inom
så kort tid lyckats förvärfva sig hos nationen. (Se
vidare: Fersen, Axel.)
Carl Bengtsson, den döfve, af Folkunga-ätten,
var Svears och Göthers jarl under konung Johan I.
Vid denna tid var mycken osäkerhet på Östersjöns
stränder och i Mälaren, genom kringströfvande Esther
och Ryssar. I ett slag mot dem skall jarlen
hafva stupat år 1220, men uppgifterna omvexla
huruvida slaget stått emot infallande fiender på Svensk
botten, eller i Esthernes eget land på ett tåg,
företaget till deras omvändelse. Stället skall hafva
hetat Rotala. Här föll äfven hans brorson
Carl, biskop i Linköping, och son till
Magnus Minnesköld och Ingrid Ylfva. Det enda man
vet om hans embetsförvaltning, är att han
förnyat den redan förut antagna ordningen, att
Linköpings biskopar skulle hvart tredje år företaga
en visitations-resa till Gottland, och dervid
besöka ena hälften af ön i sender. Hvarje
kyrkoherde, som hedrades med hans besök, skulle då
gifva honom tre måltider och socknen hålla
honom tolf skjutshästar. Rhyzelius berättar i sin
biskopskrönika, att han företagit, jemte jarlen,
ett korståg till Estland, samt att det var i
landskapet Wiken derstädes, som slaget stått d. 8 Aug.
år 1220. — Med namnet Carl har för öfrigt funnis
ännu en biskop i Linköping, troligen af slägten
Bååt, hvilken varit exekutor af hertigarne Eriks
och Waldemars testamente, och, efter deras död,
ifrigt arbetat på att förskaffa konangakronan åt
Magnus Eriksson, till belöning hvarföre konungen
vid äldre år skänkte honom Skälviks gård, den han
likväl lade till biskopsstolen och afled sex år
senare, d. 6 Juli år 1338; — samt en biskop i
Westerås, son till Johan Helsing på Gafle. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
