Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cederborgh, Fredrik - Cedercrantz, Johan - Cedercreutz, Herman - Cederhjelm - Cederhjelm, Josias - Cederhjelm, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon, ens sin egen fiende, om han haft någon
sådan. Hans blad blef likväl ett medel,
hvarigenom oppositionen uttalade sig. Detta ådrog
tidningen en och annan indragning; men man var
så öfvertygad om utgifvarens egen fredsamhet,
att han snart återfick utgifningsrätten. Han
öfvergaf dock snart denna obehagliga
sysselsättning och nedsatte sig år 1823 för alltid på
landet, der han blef en lycklig make och
husfader, men der han bortrycktes ur de sinas krets
långt förr än hans starka helsa låtit förmoda.
Begåfvad med mindre vanliga målare-anlag och
med mycket sinne för naturkunskapen, skulle han
kunnat blifva antingen konstnär eller
vetenskapsman, om han användt något bemödande på
utvecklingen af sina anlag; men behofvet förmådde
honom ej dertill; ärelystnadens sporre äggade
honom icke heller och han lät dem således slumra.
Det enda verlden känner om honom, är att han
var litteratör, och äfven detta erfor hon blott af
en tillfällighet. Hans första skrift — ty arbete
kan det ej kallas — var en roman: Uno von
Trasenberg, hvilken utkom år 1808, ögonblickets alster
och tryckningen ett infallets verk. Den gjorde ett
utomordentligt uppseende och kan anses som fader
för den Svenska roman-litteraturen. Ottar Tralling
följde kort derpå; men dermed var också
Cederborghs litterära verksamhet slut, ty de följande
alsterna af hans penna: Resan genom lifvet,
komedien Riddarkandidaten, John Hall, Grefve Pankrace,
m. m. äro ej jemförliga med de förra, ehuru
äfven de andas samma humoristiska lif, samma
nästan omedvetna uppfattningsförmåga, samma
natursinne, samma okonstlade naivitet. Hans vittra
alster voro barn af samma öppna sinne för natur
och konst, som röjde sig i hela hans väsende, men
hvilket han aldrig bemödade sig att utveckla.
Hade han någonsin känt behofvet, skulle han
troligen blifvit mycket för verlden; nu blef han nog
för sig sjelf, för sin egen tillfredsställelse, för
sin omgifnings lycka, och mera begärde han ej.
Cedercrantz, Johan, son till theol. lektorn i
Strengnäs, Malmenius, ingick i tjenst vid
Lifländska general-guvernementet och användes såsom
biträde vid åtskilliga beskickningar till Ryssland och
Polen, erhöll af drottning Christina inseendet
öfver alla hennes underhållsländer och utnämndes
slutligen till ståthållare öfver Gottland och Öland.
Han var, år 1677, hennes sekreterare i Rom; men
ådrog sig hennes missnöje, troligen emedan han
ville arbeta på fäderneslandets intresse och detta
råkade i strid med drottningens fördelar och
afsigter, hvarföre hon gaf honom afsked i ganska
onådiga ordalag. Detta skadade likväl icke hans
anseende hos Carl XI, hvilken uppdrog honom
samma befattning öfver de ofvannämnda öarne,
som drottningen förut gifvit honom, och upphöjde
honom i adligt stånd, hvarvid han antog namnet
Cedercrantz. Död i Strengnäs d. 21 Dec. 1690,
i en ålder af endast 44 år, med namn af en
redlig och skicklig embetsman.
Cedercreutz, Herman, son till brukspatronen
Tersmeden. Då hans stjuffader, landshöfdingen
Folkern adlades under namnet Cedercreutz, blef han,
jemte sin broder, upptagen under hans nummer.
Vid 17 års ålder ingick han i Svea hofrätt,
användes sedan såsom ambassad-sekreterare, skickades
år 1707 till Carl XII i Alt-Ranstadt och 1709 till
Bender, der han af konungen användes i åtskilliga
uppdrag och derunder utstod många faror. Ett
bevis på tidens befordringssystem och samma
titels olika betydelse under olika tidskiften är, att
Cedercreutz först år 1718, efter Carls död,
befordrades till kongl. sekreterare. Han blef likväl
följande året upphöjd i friherrligt stånd, steg
sedan efter hand till stats-sekreterare för utrikes
ärenderna, president i kammar-revisionen, riksråd,
vid ordnarnes instiftelse K. af N. O. och slutligen
serafimer-riddare. Kort derefter grefve. Sin
historiska märkvärdighet har han deraf, att han
afslutade den bedröfliga freden med Ryssland, år
1743, hvaröfver likväl både konung och ständer
förklarade honom sitt välbehag. Äfven Ryska
kejsarinnan omfattade honom med mycken ynnest och
prydde honom med Andreæ-orden. Född d. 13
Febr. 1684, död d. 24 Nov. 1754, då hans
grefliga ätt utgick med honom.
Cederhjelm. Denna slägt härstammar från en
bonde på norra Jutland, Olof, hvilken inkom till
Sverige år 1615. Hans son blef borgmästare i
Sala; sonesonen antog namnet Palm, blef
landshöfding i Skaraborgs län och adlades under
namnet Cederhjelm. Denne hade tvenne söner, af
hvilka den ene, Germund, blef president i Götha
hofrätt och dog år 1741 nära 80 år gammal, med
namn af en rättvis, verksam och kunnig
embetsman; den andre,
Cederhjelm, Josias, som användes på den
diplomatiska banan, deltog i fredstraktaten med
konung August i Polen, följde sedan Carl XII till
Pultava, blef fången derstädes, men fick resa hem
mot förbindelse att återkomma inom fyra månader.
Han begaf sig då till Stockholm, der han
meddelade regeringen underrättelse om konung Carls
lyckliga ankomst till Dnieperströmmen, och
aflemnade tzarens förslag till fred, hvarmed likväl
troligen var föga alfvar. Han återvände till sin
fångenskap och qvarblef der ända till fredsslutet.
Hemkommen år 1721 utnämndes han till
statssekreterare och 1723 till riksråd, men tog afsked
derifrån år 1726, i anledning af åtskilliga mot
honom gjorda beskyllningar, hvilka sannolikt
hade sin grund endast i en hofintrig, emedan han
delade grefve Wellingks politiska åsigter. Född
1673, död 1729.
Cederhjelm, Carl Gustaf, son till den
ofvannämnde presidenten i Götha hofrätt, gick i
Holsteinsk tjenst och skickades som minister till
Paris, der han åsamkade sig en sådan skuld, att
han år 1723 eller 1724 bysattes på Chatelet,
hvarest han tillbragte hela sin öfriga lifstid och
afled år 1740 i en ålder af 46 år. Till allas
förvåning fortsatte han i detta fängelse samma
slösande lefnadssätt, som han förut fört. Såsom ett
prof derpå anmärkte man, att han endast i
postpenningar årligen utgaf 4,000 livres. Ingen visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
