Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dal-uppror - Dammlucka - Dammruda - Dammspann - Damshyttan - Dana-arf - Danaborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
soldaterne, hvilka hemkommo från Gefle, måste äfven
utlemnas ät allmogen, tillika med de gevär, kulor
och flintor, dem krigs-kollegium uppsändt till
Falun för regementets räkning. Landshöfdingen
nödgades äfven skrifva till justitie-kanslern och
landshöfdingen baron Cederbjelke, att allmogen
begärde att anstalter till deras nödiga förplägning
måtte vidtagas. Brefvet fick ej förseglas, utan
skulle lemnas öppet åt allmogen. Under deras
vistande i Falun hade de sändt
uppmaningsbref till sina medbröder i Norrberke, och dessa
följde uppmaningen. I Avesta uttogo de något
öfver 8,000 d:lr i slantar och 2,000 d:lr k:mt,
hvilka tillhörde kronan. Ständernas deputerade mötte
dem i Sala och höllos der i arrest i 2 dagar. Tåget
fortsattes, och om aftonen d. 19 Juni 1743 kommo
de till norrtull vid Stockholm. Följande morgon for
konungen med alla generalerna och 60 lifdrabanter
ut emot dem, för att beveka dem; men förgäfves.
De lemnade likväl, på konungens begäran,
landshöfding Wennerstedt ifrån sig. Adlerstråle rymde
ifrån dem; men major Wrangel ville ej
öfvergifva dem. Nu ryckte de in på Norrmalmstorg (nu
Gustaf Adolfs), sedan de tagit 4 trepundiga
metallkanoner. Antalet ansågs vara 5,000, hvilka
inqvarterade sig efter behag. Middagstiden
inryckte soldater i Stockholm, då det tillkännagafs,
att de Dalkarlar, som ville lägga ned gevären och
tåga ur staden, innan kl. 5, skulle få tillgift, de
öfriga skulle anses som landsförrädare.
Ungefar 1,500 lydde varningen, de öfriga
uppställde sig vid Kastenhof. Riksråderne Adlerfelt och
Roos, samt generalerne Düring och Dohna,
redo ut att förmana dem; men förgäfves. De
ropade: ”Vi vilja sätta kung af och kung till, efter
vår rätt och lag, och om vi hindras skola vi ej
skona barnet i vaggan.” De aflossade nu en
kanon och 20 musköter, då Adlerfelt blef skjuten
och öfverste Lagercrantz sårad. Trupperne
lossade då ett par kanonskott med kartescher,
hvarigenom några och 30 dödades, 80 sårades och
många sprungo i Norrström. Nu skingrades
flocken, och samlades sedan i arrest på
artillerigården, samt på gården till dåvarande Bjelkens stall.
Lifregementet inhemtade dem, som gått utom
tullen. Efter deras egen bekännelse hade de ämnat
följande natt bemägtiga sig banken, arsenalen och
artillerigården, plundra de förnämsta husen och
mörda dem, som voro bäst klädda. De medförde
ock 6 bödelsyxor, hvaraf man kan se deras
uppsåt. En mängd straffades härpå med spö, från 15
till 40 par, sattes på fästningsarbete och sprungo
gatlopp, etc. Den 30 afrättades anföraren Gustaf
Schedin. Fem andra bönder blefvo äfven
halshuggne. Major Wrangel sattes på Warbergs
fästning. (Se: Bonduppror, Daljunkaren, Engelbrekt,
Schedin.)
Dammlucka. Der qvarnar eller sågverk äro
bygda ofvan och nedan i ström, får ej den öfre
undanhålla den nedre vattnet, och den nedre icke
stämma för den öfra, vid vite af tre daler första
gången och sedan dubbelt hvarje gång. Enligt
Byggninga-balkens 20 kap. 6 § skall dammlucka
öppnas första dagen i Maj månad, der vattnet kan
skada åker eller äng. Men sedan år 1755 är
denna skyldighet framflyttad till den 10 i samma
månad, såsom motsvarande den 1 Maj, efter
gamla stilen.
Dammruda (Cyprinus gibelio), en till
benfiskarnes 2:a ordning hörande fisk, till växten smärtare
än den vanliga rudan, och i smaken sundare,
förekommer i kärr från Skåne till Upland och
Bohuslän.
Dammspann kallades en inkomst, hvilken
fordom tillföll kyrkovärdarne i hvarje socken. Den
bestod af en spann af moderkyrkor och en half af
annexkyrko-herbergen, enligt kongl. brefvet d. 30
Maj 1681. Upphofvet till denna kyrkovärdarnes
förmån låg i deras skyldighet att indrifva de 2/3
af den gamla kyrkotionden, som kronan
förbehållit sig vid reformationen. I samma mån detta
åliggande upphörde och en viss tiondesättning
bestämdes, försvann dammspannet.
Damshyttan, tackjernshytta, i Lerbäcks socken
af Nerikes län, 5 1/2 mil från Örebro, tillhör
bergsmän.
Dana-arf kallas i Sveriges lag arfvet efter den,
som dör utan slägtingar. En del rättslärde
förmena, att namnet uppstått ifrån det gamla
ordet Danir, Dansk, emedan dermed fordomdags
betecknades arfvet efter utländsk man, som
blifvit död i landet, och de flesta utländningar,
hvilka funnos härstädes, voro Danskar. Denna
härledning bestrides ur flera skäl, och en annan,
sannolikare, har blifvit uppgifven från Isländska
ordet dáinn, död, gen. dáins (dödes), då ordet
således skulle betyda död mans arf. Dana-arf var,
enligt landskapslagarne, först och främst arf
efter utländsk man, som dött i Sverige.
Fremlingen stod ej under vanlig rättsförfattning, utan
under konungens beskydd, hvilken derföre blef hans
arfvinge. Dock gällde äfven för utländningar
ättemäns anspråk på arf, om de bevisade sin rätt
inom natt och år. Äfven betydde dana-arf ett
sådant, hvartill inom stadgad tid ingen
blodsförvandt anmält sig. Då tillföll egendomen
konungen, eller, om den döde varit prest, biskopen;
hvarförutan konungen alltid var skyldig att gifva
något till andliga stiftelser för den dödes själ.
Samma grundsatser förekomma sedan i den för
hela riket gemensamma landslagen. Enligt nu
gällande lag tillfaller dana-arf kronan. Under
hvilka förhållanden det kan komma i fråga beror på
arfslagarne i allmänhet, på testaments-rätten och
på lagens stadganden rörande Svenska medborgares
rätt att taga arf i Sverige, ehuru de sjelfva
befinna sig utomlands. Ifrån sextonde århundradet
m. m. finnas privilegier för vissa städer, att i
kronans ställe uppbära dana-arf.
Danaborg, bredvid Tofta bro, i Kinnevalds
härad och Täfvelsås socken af Småland. Det har
varit ett fäste, och anlades 1455 af konung
Christian I; men blef genast intaget och besättningen
alldeles nedgjord af Svenske riksmarsken Thord
Bonde, konung Carl VIII:s kusin. Af denna
eröfring kallade allmogen sedan detta fäste Danasorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
