Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De la Gardie, Magnus Gabriel - De la Gardie, Gustaf Adolf - De la Gardie, Magnus - De la Gardie, Jakob Gustaf - De la Gardie, Johanna Eleonora och Ebba Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktade Upsala bibliothek med vigtiga böcker
och manuskripter, bland hvilka senare isynnerhet
förtjena nämnas den ryktbara Codex argenteus;
uppförde en del af Lidköpings stad samt
barnhuset; byggde 6 kyrkor med flera skolor i sitt
grefskap, o. s. v. Härvid, äfvensom i sitt
lefnadssätt, rådfrågade han likväl mera sin böjelse,
än sina tillgångar, så att, ehuru hans inkomster
stego till den då för tiden oerhörda summan af
80,000 R:dr, blefvo de likväl otillräckliga. Till
de politiska bekymren, då hans
statsmanna-handlingar blefvo angripna på alla sidor, sällade sig
äfven ekonomiska svårigheter, hvilket allt
nödgade honom, att år 1685 taga afsked från sina
embeten. Dessa förenade obehag, mera än ålderdom
och kroppsbräcklighet, lade honom i grafven på
Wengarn d. 26 April 1686, i hans 64 års ålder.
Kort förut hade en betydlig del af hans
egendomar blifvit honom fråntagna genom reduktionen.
Man har efter honom flera tal och afhandlingar,
bland andra en Memoria Gustavi Adolphi, och en
Vindiciæ Veritatis, utgifven till hans försvar mot
de beskyllningar, hvaraf han öfverhopades. Den
silfverstol, han skänkte drottning Christina vid
hennes kröning, har sedan dess utgjort Svenska
konungarnes thron. Hans äldste son, det enda
öfverlefvande barnet af elfva,
De la Gardie, Gustaf Adolf, egnade sig
äfven åt civila värf och hoftjensten, och blef vid 25
års ålder skickad såsom sändebud till Frankrike,
Holland och Tyska riket. Följande året
befordrades han till öfverste för Uplands regemente och
riksråd, slutligen till president i Svea hofrätt och
kansler för Åbo akademi. Användes vid många
tillfällen i juridiska och kamerala ärender, hvaribland
isynnerhet förtjenar nämnas: ordförandeskapet i
Pomerska reduktions-kommissionen, hvilket
uppdrag han förvaltade med så mycken skicklighet,
redlighet och oväld, att han derigenom
förvärfvade sig både konungens och den Pomerska adelns
bifall och aktning. En svag helsa, ännu mera
försvagad genom ett ansträngdt arbete, påskyndade
hans död, d. 5 Mars 1695. Med honom utgick
Magnus Gabriel De la Gardies ättlinje. Sonen till
en kongl. prinsessa och regerande konungens
kusin var så fattig, att då Carl XI ville tillåta
honom att antaga titel af något bland sina gods,
svarade denne: ”Jag äger hvarken torp eller gods
i hela verlden, mycket mindre något, hvaraf jag
skulle önska föra namnet”, och att han skref till
grefve Lindskjöld, det han ernade antaga någqt
arrende i Westergöthland eller Småland, hvaraf
han kunde föda sig i sin anletes svett. Att Carl
icke ville gynna sin anförvandt och den
högtbeslägtade på andras bekostnad, var honom värdigt;
men att han gjorde intet för den förtjente och af
honom mycket använde embetsmännen, måste
förefalla besynnerligt.
De la Gardie, Magnus, var en sonson af
riksmarsken Jakob De la Gardie. Hans fader var
dennes fjerde son. Han antog först Fransysk tjenst
och räddade trossen efter det olyckliga slaget vid
Malplaquet, gick sedan i Svensk tjenst, der han
blef general-löjtnant och riksråd; dog år 1741.
Hans sonson,
De la Gardie, Jakob Gustaf, var född i
Stockholm d. 16 Juni 1768. Enligt den tidens
sed inskrefs han vid 8 års ålder såsom
qvartermästare vid lifregementet, och befordrades så, att
han 20 år gammal, var kapiten. Han kom
likväl aldrig till någon verksam militärtjenst,
emedan han, kort efter krigets utbrott 1788, enligt
sin faders önskan, tog afsked, hvartill begges
politiska tänkesätt förmodligen mest bidrogo. Detta
hindrade likväl icke hans militära befordringar,
och Gustaf III, från hvars hof han skiljt sig
alltsedan 1789 års riksdag, utnämnde honom, på sin
sotsäng, till kapiten-löjtnant vid lifdrabanterne,
hvilken befattning han allt till sin död innehade,
och uppsteg derunder till general-löjtnant. Den
civila embetsmannabanan var likväl mera
öfverensstämmande med hans lynne, särdeles den
diplomatiska. Han utnämndes år 1799 till minister i Wien
och 1813 till sändebud vid Spanska hofvet. År 1806
blef han landtmarskalk vid landtdagen i Greifswald,
och utförde detta uppdrag både till konungens och
landtdags-ledamöternes nöje. Vid riksdagen år
1809, då han valdes till ordförande i hemliga
utskottet, troddes han tillhöra den fallna
regentslägtens parti, i fall denna kunde anses äga
något sådant. Han gjorde då den bekanta
motionen, att adeln borde afsäga sig alla sina
företrädes-rättigheter, utom sköldemärkena, hvilket
förslag väckte mycket uppseende och bedömdes olika.
Af egentlig tjenstemanna-befattning bestridde han
ingenting annat, än ordförandeskapet i allmänna
beredningen; ty presidentskapet i kammar-kollegium,
hvilket erbjöds honom år 1830, undanbad han sig.
Deremot beklädde han så många fler lönlösa
befattningar, till det mesta såsom ordförande i en
mängd direktioner och välgörande inrättningar,
hvaraf han bidrog till stiftelsen af flera, bland hvilka
förtjena nämnas: Stockholms sparbank, öppnad på
hans födelsedag d. 16 Juni 1822. Vid 1834 års
riksdag förde han landtmarskalks-stafven, och
motsvarade detta förtroende med en värdighet i
hållningen, ett lugn och en oväld, som torde öfvergått de
flestas förväntan. — Han var en vän af
vetenskaperna och vitterheten, samlade på sitt gods
Löberöd ett betydligt bibliothek och en mängd
handskrifter, af hvilka han låtit utgifva flera
historiska dokumenter i det s. k. De la Gardieska
arkivet, skref sjelf, utom en mängd tal vid flera
tillfällen, en dram: Fale Bure, uppförd på
dramatiska theatern, samt flera andra, gifna inom
hofcirkeln. Utnämndes till drottningens
öfverste-marskalk, excellens och Serafimer-riddare, samt afled
d. 26 April 1842, sedan han 10 år förut haft den
sorgen, att se sin ende son nedstiga i grafven vid
33 års ålder.
De la Gardie, Johanna Eleonora och
Ebba Maria, döttrar af Pontus Fredrik De la
Gardie d. ä., äro kända såsom Svenska skaldinnor.
Den förra, gift med grefve Erik Stenbock, har
skrifvit Svenska psalmer, en Fransysk pastoral och en Tysk
psalm; den senare har utgifvit Andeliga Betraktelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
