Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Didric eller Dietericus - Didrikshammare - Didym - Dieterich, Udo Waldemar - Digerberget - Digerdöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till altar-ringen, jemte andra nattvardsgäster, och
då han vid utdelningen blef förbigången af pastorn,
skall han hafva yttrat: ”Har du gått mig förbi,
så skall jag ej gå dig förbi”, och dervid stuckit
en knif i bröstet på presten, hvilken afled deraf.
Då kyrkodörren stängdes straxt efter mordet,
hade Otto kastat sig från prediksstolen ut genom
fönstret och skyndat till elfven, samt der
utskjutit alla båtar, jemte den, med hvilken han sjelf
flydde undan. Han skall sedan en lång tid hafva
uppehållit sig på skogen, 3 mil från kyrkan; men
slutligen drunknat i Hundsjön, då han vid
upptagandet säges haft en börda af foglar på ryggen.
Några kalla mördaren Otto Hund, och man uppger,
att sjön fått sitt namn efter honom.
Didrikshammare, bergsmanshammare i
Ramsbergs socken och Ramshytte by af Westmanland,
6 1/8 mil från Örebro. Den kallas äfven Öfra
hammaren och har 249 skepp:d 15 lisp:d
stångjernssmide.
Didym, en elektropositiv metall, som först i de
senare åren blifvit upptäckt af Mosander, och
förekommer alltid tillsammans med cer och lanthan,
uti mineralier som innehålla dessa, samt liknar
dem ganska nära, så till kemiska som fysiska
egenskaper, i följd hvaraf man länge ansett den
legering af dessa tvenne metaller, som erhålles ur de
cerhaltiga mineralierna, för att vara ren cer.
Dieterich, Udo Waldemar, född i Preussen
d. 2 Sept. 1803, konrektor vid Tyska
nationallycæum 1831, filosofie doktor i Rostock 1834.
Har förvärfvat sig ett aktadt namn såsom
skriftställare, genom sina flerfaldiga bemödanden att
öfverflytta den Svenska litteraturens alster på Tyska
språket. Bland dessa nämna vi: Von Strafen und
Strafanstalten; Auswahl Schwedischer Gedichte, nebst
einer getreuen Uebersetzung zur leichteren Erlernung
der Schwedischen Sprache; Carl XIV Johan,
geschildert von E. G. Geijer; C. W. Böttigers auserwählte
Gedichte, Schwedisch und in Deutscher Uebersetzung;
Über die inneren gesellschaftlichen Verhältnisse
unserer Zeit, von E. G. Geijer. Bland de
originalarbeten D. utgifvit förtjena nämnas: Ausführliche
Schwedische Grammatik, nebst Litteraturgeschichte und
Chrestomathie mit Wörterbuch, samt
Runensprachschatz. Detta senare har blifvit ansedt såsom ”ett
monument utaf lärd och skarpsinnig arbetsamhet,
af otroligt värde för hvarje forskare uti det
gamla nordiska språket.”
Digerberget, på detta berg, hvilket finnes i
Elfdals socken af Dalarne, ligga en mängd bygdelag.
Digerdöden kallas i Sverige den våldsamma
farsot, som år 1350 hemsökte vårt fädernesland,
samt ödelade tillika de flesta länder inom den
öfriga bekanta delen af jorden; ty vid medlet af
1300-talet, eller något tidigare, härjade en
sjukdomssmitta så förstörande, att man icke känner
någon mera våldsam. Det uppgifves, att den
utgått från China, och sköflade en stor del af Asien
och Europa. Det är likväl ej afgjordt, huruvida
den fortplantade sig genom smitta, eller om
sjukdomen icke snarare utvecklade sig i följd af
någon stor natur-revolution. Åtminstone var denna
tid särdeles rik på underbara naturfenomener.
Jordbäfningar och öfversvämningar, häftiga störtregn
på vissa orter, en förskräcklig torka på andra
ställen, blodregn, en vidunderlig myckenhet
insekter, och, såsom en följd af allt detta, en
gruflig hungersnöd skall hafva hemsökt särdeles
China, samt äfven vissa trakter i Europa. Sägnerna
omtala förunderliga händelser från denna tid,
såsom att vatten frambrutit ur sjelfva bergen, att
menniskor och boskap blifvit hastigt likasom
förstenade, måhända af kataleptiska anfall, stenar
nedföllo ur luften, eldpelare syntes i skyn. Allt
detta föregick sjukdomens utbrott eller var
samtidigt dermed. Man saknar serskildta
underrättelser om förhållandet i Sverige; men hvad som
förtäljes om fremmande länders lidanden hör så vida
äfven till Sverige, att den Svenska sjukdomen
tvifvelsutan var en del af den gemensamma
förödelsen. Den hotade nästan hela menniskoslägtet
med undergång. Man må gerna anse som en
öfverdrift det här och der uppgifna antalet af döda,
(Messenius berättar, att digerdöden bortryckte
endast i Westergöthland 446 prester), så har
likväl ödeläggelsen varit nog stark, att väcka
förtviflan. Der sjukdomen drog fram har den
blifvit utmärkt med egna benämningar, hvilka vittna
om den fasa den ingaf. ”Den svarta döden” är
på olika språk dess vanligaste namn; i Sverige
hette den Digerdöden. Den allmänna nöden gaf
upphof åt förtviflade misstankar, liksom då
koleran senast utbröt i Europa. Man trodde att
brunnarne voro förgiftade och gaf Judarne skulden
dertill. Med farsotens olyckor förenades en ryslig
förföljelse emot detta olyckliga folk. De brändes
lefvande, plågades och dödades på åtskilliga sätt.
Oaktadt den orättvisa en sådan framfart innebar,
så var dock tron på vattnets förgiftning ej utan
grund, men den var ej gjord af menniskor;
sjelfva naturen var genomträngd af pestens gift.
Vattnet var verkligen på vissa ställen förderfvadt, och
detta var ett ibland de fenomener, som utmärkte
denna rysliga utvecklingsakt i jordkroppens lif.
Allmännast anmärkt och af närmare inflytelse än
de öfriga fenomenerna var likväl den stinkande
dimman i luften, hvilken plägade åtfölja
sjukdomens utbrott. — Till Sverige säges digerdöden
hafva spridt sig ifrån Norrige, dit den skall hafva
inkommit med ett Engelskt skepp, som anlupit
Bergen. Detta allt är osäkert; men att farsoten
härjat hos oss liksom annorstädes, derom finnas många
berättelser. Här brändes väl icke Judar; men man
offrade menniskor lefvande, såsom fordom åt de
hedniske gudarne. En sägen berättar, att tvenne
små tiggarebarn blifvit lefvande begrafna i
Westergöthland. Hemman och familjer, ja hela
härader blefvo alldeles ödelagda, så att ej ett
menskligt lif fanns derstädes. Man talar om hus och
äfven kyrkor, hvilka långt senare blifvit
upptäckta i öde skogar. Der hade fordom varit odlad
bygd; men hela befolkningen blef utrotad af
digerdöden. Det nya slägtet glömde det som
försvunnit och menniskornas minskade antal räckte ej
till för jorden, hvilken låg utan ägare. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
