Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dopfunt - Dopkällan - Dopping - Dopsedel - Dopvittne - Dormsjö - Dorothea - Dorothea - Dorothea - Dosta - Douglas, Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undan med detta heliga göromål. Den nya födelsens
bad verkställdes i kulor och enskildta hus, på
begrafningsplatser, och i de små bönehus, som
upprättades deröfver. När församlingen kom till ro,
och döpelseakten uppsköts till påsk- och
pingsthögtiderna, hade man till samma behof en helgad
källa bredvid kyrkan, och öfver brunnen ett hus,
som kallades Baptisterium eller funt. Men i
sjette århundradet flyttades funten uti kyrkan straxt
inom dörrn, till att beteckna, att döpelsen var en
ingång till den andliga och heliga församlingen.
Omsider fick den sin plats midt uti kyrkan.
Sådana funtar voro merendels stora och rymliga,
emedan de, som döptes, ej allenast doppades
under vattnet, utan voro ock till antalet många. De
ägde tvenne afdelningar, af hvilken den ena var
för karlar, den andra för qvinnor; så att de alla
kunde döpas på en gång, utan någon förargelse.
Men denna stora tillredning afskaffades, såsom
onödig, då begjutningen infördes, och döpelsen icke
längre var bunden vid vissa tider. Vid
kristendomens början i Sverige, förrättades döpelsen uti
källor, hvilka sedermera en lång tid ansågos som
heliga och äfven kraftiga emot sjukdomar. När
vi fingo kyrkor, blef döpelsen en kyrkoförrättning,
och då flyttades funten äfven hos oss straxt inom
kyrkodörrn. Funtens invigning skedde årligen dels
påskaftonen, dels ock hvar gång någon skulle
döpas; emedan man fruktade att någon kunnat
ohelga den. Numera är döpelse i funtar aflagd; men
man får ännu se dessa, särdeles i landskyrkor. En
stor del af dessa dopfuntar äro otvifvelaktigt lika
gamla i norden, som kristendomen, och kunna
derföre med skäl räknas till våra mest intressanta
antiqviteter ifrån katholska tiden. Att dopfuntarne
fordom varit högt värderade och hållne i stor
helgd, hevisas icke mindre af den kostsamma
omsorg, med hvilken de äro utarbetade, än af
ofvannämnde invigningar, och att det till och med fanns
kyrkor, hvilka icke ansågos värdiga att äga
dopfunt, utan måste sända dem, som skulle döpas,
till kyrkor med högre rang. En af de
märkvärdigaste i sitt slag är Hede kyrkas dopfunt.
Basreliefen på denna är, i öfverensstämmelse med
skålens utsprängning, indelad på fyra fält, skilda
sinsemellan förmedelst menniskobilder, som uppbära
groteska hufvuden eller pelare, hvars kapiteler
bildas af dylika. — Ju yngre dopfuntarne äro, desto
mindre är rymligheten af deras skålar. På de
yngsta är uti den inre sidan af öfra kanten
urholkad en fals, synbarligen afpassad efter formen
på ett fat. Häraf synes att de med tiden ändrat
utseende, efter som sättet att förrätta
döpelsen genom hela kroppens begjutning med vatten
öfvergick till blotta hufvudets beösning. Med
sistnämnda förändring kommo dopfaten och
dopskålarne i bruk, och funtarne blefvo från denna tid
endast fotställningar åt de förra.
Dopkällan. Så kallas en liten vattenfylld,
trekantig håla uti det berg, hvarpå Klöfvedals
kyrka i Bohus län är byggd. Allmogen berättar,
att de första kristna i socknen blifvit döpte i
denna källa.
Dopping (Podiceps), ett fogelslägte, hörande till
simfoglarnes 4:de familj, gumpfotade foglar,
hvaraf 6 arter finnas i riket. Deras kännetecken äro:
medelmåttig, långdragen, kägelformig, rät näbb,
med obetydligt böjd spets på öfverkäken och en
svag vinkel på underkäken; aflånga,
genomskinliga näsborrar, som ligga framom näbbroten midt
emellan näbb-ryggen och käk-kanterna; bara
tyglar; stora, långt bakut sittande ben; mycket
hoptryckta, baktill tvåradigt sågkantade tarser;
mycket långa, nedtryckta, vid roten förenade, utåt
klufna framtår, kantade med en bred hinna;
hoptryckt baktå, försedd med en skinnflik; klor i form
af breda, platt-tryckta naglar; ingen stjert;
korta, smala vingar, första och andra vingpennorna
vanligen af lika längd. De rugga två gånger om
året, lefva i engifte, och honan lägger 3 till 6
mycket aflånga, smutsigt hvita ägg uti ett näste,
vanligen flytande på vattnet, äggen rufvas af
föräldrarne vexelvis, och ungarne föras, så snart de
äro kläckta, genast till vattnet. De äro i början
olika de gamla; men båda könen lika. Vistas om
sommaren på ensliga mossar och annat sött
vatten. Simma och dyka ytterst väl; men gå
dåligt. Se vidare: Gråstripig-, Hornad-, Hvitstripig-,
Nordisk-, Spår- och Öron-Dopping.
Dopsedel. Se: Dopattest.
Dopvittne. Se: Fadder.
Dormsjö hammare och masugn. Se: Garpenbergs
jernverk.
Dorothea, dotter till markgrefven af
Brandenburg Johannes Alchymista, har den egna
märkvärdigheten, att hon varit gift med tvenne Svenska
konungar efter hvarandra: först med Christoffer,
med hvilken hon förmäldes d. 12 Sept. 1445,
endast 14 år gammal. Enka efter honom år 1448,
förmäldes hon följande året, d. 29 Sept., med
Christian I. Efter honom blef hon enka år 1481
och dog på Kallundborgs slott år 1485.
Dorothea, dotter till Christian II, född år 1520
och död 1580. Blef, liksom hennes ofvannämnda
namne, vid 14 års ålder gift med Fredrik II,
kurfurste af Pfaltz, och enka efter honom år 1556.
— Dorothea var det andra namnet Gustaf IV
Adolfs gemål bar. Se: Fredrika Dorothea
Wilhelmina.
Dorothea, en socken, belägen i Ångermanlands
norra kontrakt af Hernösands stift, Lappmarkens
fögderi af Westerbottens län. Socknen är
Lappmarks pastorat, och ligger 22 mil V.N.V. från
Umeå. Den består af 18 mtl. och har nära 900
invånare. Dess areal utgör 374,683 tunnland, af
hvilka 30,000 äro sjöar och kärr. Adr. Umeå
eller Sollefteå.
Dosta, konungs-gräs (Origanum vulgare), en
mångårig växt, som förekommer i bergiga trakter. Den
kan användas till att färga rödt på ylle, samt till
surrogat för the, hvartill den skall vara bäst af
alla Svenska växter.
Douglas, Robert, härstammade från en ansedd
Skottsk ätt, och gick, liksom flere af hans
landsmän, i Gustaf Adolf den Stores tjenst. Här
anställdes han först som page; men befordrades, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
