Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Douglas, Robert - Douglas, Gustaf Otto - Douglas’ska - Drabant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följd af sina krigsbedrifter, från den ena graden
till den andra, slutligen till general-löjtnant,
fältmarskalk och geheimeråd, upphöjdes till friherre
och grefve, samt fick till grefskap Skenninge stad
med alla dess inkomster, utom tullarna. Bland
hans lefnadshändelser anmärkes, att då han, år
1642, jemte några andra generaler, var stadd i en
underhandling med Österrikarne om fångarnes
utlösning, blef han, efter en tvist med en
Österrikisk öfverste, Spiegel, af denne illa sårad genom
ett pistolskott. Öfversten nedhöggs likväl genast
af Svenskarne. En annan gång blef han illa sårad
vid eröfringen och förstöringen af slottet
Pleichenstein. År 1657 intog han staden Wollmar i
Lifland, samt, icke långt derefter, Mietau, hvarvid
hertigen af Kurland föll i segrarens händer. År
1659 slog han Lithauiske generalen Komorowsky,
och tog af honom 200 fångar. Dog i Stockholm
år 1662. — Hans son, Wilhelm, följde Carl XII
genom större delen af hans krig ända till Pultava,
der han blef fången. Återkommen från Ryska
fångenskapen år 1722, blef han öfverste, tog afsked
1725, gick i Holsteinsk tjenst, såsom
generalmajor, utnämndes vid ordnarnas stiftelse till R. af
S. O., och dog år 1763 på Stjernarp i
Östergöthland, 80 år gammal. — En af denna slägt,
Douglas, Gustaf Otto, en af Carl XII:s
lifdrabanter, tillfångatogs vid Pultava och fördes till
Wologda. Han gick år 1717 i Rysk tjenst och
förordnades till landshöfding i Åbo län samt
guvernör öfver hela Finland. Han behandlade folket
med den yttersta hårdhet och pålade egenmägtiga
beskattningar. Detta ådrog honom intet ansvar;
men då han vid en middagsmåltid påskdagen år
1719 mördade en Rysk general-gevaldiger, med
hvilken han råkat i ordvexling, blef han derföre
af furst Galitzin skickad fängslig till Petersburg.
Här dömdes han till fästningsarbete och måste
draga skottkärran såsom de andra fångarne; men
benådades af tsar Peter, som en gång såg honom i
denna belägenhet, och återinsattes i sitt fordna
embete mot förbindelse, att ställa ett Finskt
regemente i tsarens tjenst. Sådant verkställde han
också med sina vanliga medel: tvång och hårdhet.
En mängd olycklige Finnar rycktes från sina hem
och skickades till Persiska gränsen, hvarifrån blott
ett ringa antal återkom efter freden år 1721. Bland
hans många lågheter var Ryssarnes inlotsande till
Norrköping under deras härjningar i Svenska
skären år 1719, samt att han ur Åbo domkyrka
borttog S:t Henriks ben och skickade dem till
Petersburg. Hans förfarande mot sina underhafvande
gjorde honom hatad och afskydd bland dem; men
icke så vid hofvet. Tvertom följde det ena
förtroendet och hedersbevisningen på den andra. Han
förordnades år 1721 till ordförande i den stora
Esthländska kommissionen, utnämndes till general,
general-löjtnant, general en chef, guvernör i
Reval och riddare af Alexander Newskys orden. Men
då han år 1741 låtit gifva en Lifländsk adelsman
prygel, miste han sitt guvernörs-embete och fick
år 1751 afsked ur Rysk tjenst. I sitt hus har han
varit lika tyrannisk som i sitt embete. Man
känner ej hans dödsår; men år 1763 lefde han ännu
vid 76 års ålder på sitt gods Alp i Esthland.
Douglas’ska slägten har ett grafkor i Wreta
kloster, der en i sina späda år afliden fröken D:s
lik förevisas som en sällsamhet, förvandladt till
mumie.
Drabant. Namnet har man velat härleda af
Tyska ordet traben, cursitare, springa, eller af de
gamla nordiska orden dreing, strenuus, rask,
tapper och fant, yngling. Fant kallades i äldre
tider i allmänhet fotgängare i fält, och drabanter
funnos väl ock till fots; men i allmänhet hörde
de till rytteriet inom konungens lifvakt, sådane
som t. ex. konung Carl Knutsson hade omkring
sig, till ett antal af 200, i kriget år 1452.
Småningom minskades antalet af de ridande
hus-trupperna, och drabanterne tjenade till fots. Det
finnes ett gammalt konungabref, som utvisar, att på
konung Johan III:s tid (1579) aflönades
drabanterne med 10 daler, samt kläder och en oxhud till
skor och stöflor. Drabanter voro i äldre tider
vanligtvis förlagde på konungens afvelshemman, der de
hade uppsigt öfver konungens sto-gårdar och
stuterier. Konung Carl XI drog tillsamman
drabanterne och förlade dem i städerna Arboga och
Köping. Der voro de närmare till hands, när deras
tjenstgöring påkallades, och kunde begagna de
stora ängsfälten der i orten till bete för sina hästar,
ty nu voro drabanterne åter beridne. Carl XII:s
drabanter, denna i Svenska krigshistorien
namnkunniga trupp, skulle bestå af härens kärna. Den
var endast 150 man stark. Konungen sjelf var
dess kapiten och hade under sig en
kapiten-löjtnant, som var general-major, en löjtnant och
adjutant med öfverste rang, en qvartermästare och
6 korpraler, hvilka voro öfverste-löjtnanter, samt
6 vice korpraler med majors värdighet. Hvarje
drabant var ryttmästare, eller kapiten, och sådana
officerare befordrades ofta till denna hedersplats,
hvarvid likväl som vilkor erfordrades, ej blott
utmärkt mannamod, utan äfven reslig växt och
kroppsstyrka. Drabanterne voro med öfverallt, der
konungen fanns, d. v. s. i hvarje träffning och vid
hvarje krigstillfälle, hvarest fara hotade och ära
var att skörda, ifrån landstigningen på Seeland
ända till slaget vid Pultava. Vid Holofzin stupade
sju af dem och 33 sårades. I träffningen vid
Krasnakut d. 11 Febr. 1709, kringrändes truppen,
alltid anförd af sin konung, af flera hundrade
kossacker. Sedan deras hästar till största delen
voro skjutne, fäktade de till fot; men skulle likväl
sannolikt hafva blifvit öfvermannade, om ej
öfverste Dahldorff, i spetsen för Smålands kavalleri,
kommit till deras undsättning. Fjorton af dem
stupade. Vid Pultava voro endast 100 man
öfrige, och då konungen lät bära sig omkring i den
starkaste elden, föllo 21 af hans tappre
följeslagare omkring hans hästbår. Många råkade sedan
i Rysk fångenskap, och ett mindre antal följde
konungen till Turkiet. Efter återkomsten till
Sverige år 1716, uppsattes korpsen ånyo under namn
af lif-sqvadronen, med ungefär samma rang för
både befäl och manskap. Det sistnämnda togs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
