Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Düben, Magnus Wilhelm von - Düben-Vegesachska målet - Du duger - Duell eller Envig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetenskapligt värde. Han ägde icke allenast stor
fördom och skarpsinnighet, inom det fält åt hvilket
han företrädesvis egnade sitt arbetsamma lif; han
hade äfven inom de humanistiska vetenskaperna
ovanliga studier, som gåfvo åt hans författarskap en
egen lyftning och åt hans stil ett särdeles behag.
Hans utgifna arbeten äro följande: Enumeratio
plantarum in regione Landscronensi crescentium;
Conspectus vegetationis Scaniæ; Handbok i växtrikets
naturliga familjer; om Mus betulinus; De fabrica
corporis insectorum; Bidrag till Norriges hafsfauna.
I förening med en Norsk naturforskare, doktor
Koren, utgaf Düben: om Holothuriernas hudskelett;
Ichtyologiska bidrag, samt om Skandinaviens
echinodermer.
Düben-Vegesachska målet. Detta
namnkunniga högmål åtalades om hösten år 1832, då
majorerne, friherrarne Düben och Vegesach
arresterades. Anledningen var ett bref, hvilket den
senare skulle från Berlin hafva skrifvit till den
förre, som då vistades i Wien, och hvari han
uppdrager åt honom, att tala vid prinsen af Wasa
för hans räkning. Det var isynnerhet ett deri
förekommande ställe: ”Dagen för innan jag reste
voro vi några hufvudmän af oppositionen
tillsammans och kommo öfverens, att ingen annan hjelp
finnes för Sverige, än att få prinsen på thron”,
hvilket ansågs vittnande om förrädiska
stämplingar. De begge anklagade nekade till brefvet,
hvilket för öfrigt aldrig kommit till sin adress.
Flera vittnen hördes; men ingen upplysning vanns,
hvarken om brefvet eller om några andra
stämplingar. Som det emellertid icke kunde bestridas,
att de haft brefvexling och umgänge med
prinsen af Wasa, dömdes de, enligt 1812 års
författning, till evig landsflykt och affördes i Maj
månad 1833 till Tyskland. Genom den amnesti,
som utfärdades d. 20 Okt. 1834, fingo de likväl
rättighet att återkomma till fäderneslandet.
Du duger. Denna lek förekommer i Upland,
Södermanland, Östergöthland, Småland och
Finland. Sällskapet sätter sig i en krets, och en
person tager en hoplindad näsduk, eller något
dylikt, och kastar den på någon annan, under
utrop: ”Du duger!” Den andra frågar hastigt:
”hvartill?” — Den kastande uppger en egenskap eller
färdighet, efter ögonblickets infall, såsom:
springa ärender, hoppa kråka, stupa kullerbytta, gå
på styltor, m. m. På detta sätt sändes näsduken
omkring, från den ena och till den andra, med
största möjliga hastighet. — Lekens munterhet och
lif beror naturligtvis af de löjliga eller artiga
egenskaper, en hvar hittar på att tillägga den andra.
(Arwidsson, Svenska Fornsånger, Del. III.)
Duell eller Envig, fordom ett vanligt sätt att
afgöra enskildta tvister, sedan ett medel att inför
domstolen bevisa sin rätt, är nu mera i båda
dessa fall strängeligen förbjudet. I den äldsta
forntiden var envigeskampen ett af de sätt, hvarpå
sjelfhämnden utöfvades, och derigenom införlifvadt
med våra förfäders hela tanke- och handlingssätt.
Genom kristendomens inflytande och i allmänhet
genom en stigande bildning blef lagen småningom
gällande i sjelfhämndens ställe. Ordning och skick
stridde dock länge med den gamla vildheten.
Lagen underhandlade först med blodshämnden och
det var redan en stor vinst, om densamma kunde
inskränkas och lagligen ordnas. Ett medel dertill
var att bestämma lagliga dueller, eller envig
inför domstolen. De betraktades dock äfven ur en
annan synpunkt, såsom ett slags Guds dom och
således såsom ransakningsmedel. Att den råa
styrkans utslag kunde anses såsom ett sanningens prof,
såsom en Guds röst, bevisar ännu mycken råhet i
sederna. Småningom försvann äfven denna; men
duellerna fortforo, såsom ett prof på ridderligt
mod. Särdeles ansågo krigare och adelsmän knappt
något annat sätt värdigt och passande, att
afgöra tvister och försvara sin ära. På den tid,
då Svenska adeln sväfvade i fara att förlora sin
verkliga magt, och dess ridderliga sinnelag i
sjelfva verket börjat vanslägtas, visade sig en
särdeles ömtålighet om alla den ridderliga värdighetens
yttre tecken. Då pröfvades äfven en strängare
lagskipning nödig för att hindra och bestraffa
dueller. Det s. k. duellsplakatet utfärdades år 1682.
Inledningen till detta dokument innehåller en
allvarsam klagan öfver den sidvördnad, som visades
den lagliga samhällsordningen genom dueller och
slagsmål. Alla sådana förbjudas vid 2,000 d:lr
s:mts vite, två års fängelse och tjenstens förlust
för embetsmän, samt dödsstraff för den som i duell
spillt menniskolif. Den som stupat borde
begrafvas utan religiösa ceremonier, och straffet gällde,
med undantag af lifvets förlust, äfven om blott
utmaningen blifvit antagen eller gifven, ehuru
verklig duell icke inträffat. Den enda förmildring
som medgafs, bestod i rättigheten att lösa sig fri
ifrån det senare årets fängelse, med ytterligare
2,000 d:lr s:mt. Deremot stadgades enahanda straff
för sådana förolämpningar, hvilka plägade föranleda
dueller, vare sig att man öfverfallit en annan
”med skymflige och oquädes ord, förachteligit
skaffande och skjutande, hugg och slag, samt hotande
med käpp eller hand eller annat”, och slutligen
förbjuder konungen alla ansökningar om nåd för
den, som blifvit dömd enligt detta påbud. Att
denna lagstiftning serskildt afsåg ridderskapet och
adeln samt krigsbefälet nämnes uttryckligen och
med tillägg, att ”the slagsmåhl som skie af
nedrige folck och gemene man äro inthet vidare mente,
än att the skola förblifva vid Sveriges beskrefne
lag och förut utgångne ordinantier.” Detta
duellsplakat var dock ingalunda det första; ett dylikt,
ehuru med mindre afgjorda straffbestämmelser var
redan utfärdadt 1662, och bevis saknas icke,
att det fördrogs med mycken otålighet af
ridderskapet och adeln. Dess förnyande 1682 var
ingalunda öfverflödigt. Sedermera utkommo
åtskilliga förklaringar öfver serskildta frågor
rörande duellsplakatet, och slutligen förnyades
detsamma i sin helhet år 1738, utan att några
större förändringar stadgades, med undantag att
fängelsestraffet utbyttes emot landsflykt. Året
derpå, 1739, utkom en kongl. förordning, som
upplifvade 1682 års duellsplakat, hvilket ännu är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
