Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Duell eller Envig - Dufeds skans - Dufhök - Duflins - Dufva, Dufa - Dufva - Dufva - Dufva, Mikael Olofsson - Dufva, Johan - Dufva - Dufvan måste ha en hök, och grodan en stork - Dufvedals mekaniska verkstad - Dufvefot - Dufvenäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvuddokumentet för lagstiftningen i afseende på
dueller.
Dufeds skans i Åre socken af Jemtland,
anlades år 1658 invid elfven i socknen, 1 mil från
Åre kyrka; men ödelades, efter riksens ständers
beslut, 1734, och visar nu endast förfallna
murar och vallar. — I Rhyzelii Svio Gothia Munita,
s. 54, uppgifves den vara för andra gången
uppbygd år 1700.
Dufhök (Falco palumbarius), en till roffoglarnes
ordning hörande fogel, af 20—24 tums längd;
ofvan svartbrun, under hvit, med tvärgående bruna
streck på bröst och mage, jemte fina
längsgående spollinjer. Hannen är mindre än honan; men
begge könen till färgen lika, ungarne deremot på
ryggen brungrå, med gulaktigt bröst och mage,
samt längsgående bruna fläckar. För öfrigt
omvexlar färgen på mångfaldigt sätt hos olika individer.
Den lefver i engifte, förekommer allmänt i hela
riket; men flyttar om vintern till sydligare länder,
der några stundom qvarstanna. Under
fortplantningstiden uppehålla de sig i stora, helst bergiga
skogar. Honan lägger i slutet af April, eller början
af Maj, 3—4 blåaktigt eller grönaktigt hvita,
brunfläckiga och strimmiga ägg, uti ett näste i
de högsta träden, och om hon dödas under
liggningstiden, rufvar hannen äggen och uppföder
ungarne. Födoämnena utgöras blott af djurämnen,
och som dufhöken är modig och djerf, angriper
den så väl mindre fyrfota djur som foglar. Man
har till och med exempel derpå, att den angripit
hästar och menniskor. Ekström berättar i sin
Beskrifning om Mörkö socken, att en torpare i
nämnde socken blef, i April månad 1821, angripen af
en hök, hvilken sårade honom illa uti ansigtet och
halsen, och 1826 d. 17 Aug. blef en skogvaktare
angripen af en hök, som sökte rifva honom i
ansigtet, men blef dödad af honom. Såsom en
skadlig roffogel förföljes dufhöken allmänt, och
skjutes dels i flygten, dels fångas i hökbur, med sax
eller på flere andra sätt.
Duflins (Ervum hirsutum), en årlig växt, hvilken
förekommer allmänt bland säden i åkrarna, och
förorenar denna, samt bör derföre genom sållning
frånskiljas.
Dufva, Dufa (djup). Namnet på en af
böljorna, Ägirs och Rans döttrar.
Dufva (Columba), ett fogelslägte, hörande till
sparffoglarnes 2:a underafdelning, gångfoglar, hvaraf
trenne arter förekomma hos oss. De utgöra
öfvergången från sparffoglar till hönsfoglar, likna
i vissa fall de förra, i andra de senare. Näbben
är kort, rät, hoptryckt, öfverkäken på midten
tunnare, mot spetsen tjockare, hvälfd vid bräddarne
skjutande öfver undre käken, i spetsen nedböjd,
vid roten täckt af en tjock naken uppsvälld hud,
under hvilken näsborrarne bilda en längsgående
springa på sidan, vid midten af näbben. Benen och
fötterna äro föga utbildade och korta;
vingarne deremot temligen långa och andra
vingpennan längst. De rugga blott en gång om året,
båda könen äro nästan lika; men ungarne olika
de gamla. Vistas merendels bland stora höga träd
i skogen eller branta bergsklippor vid stränder,
samt bygga, på ett upphöjdt ställe, sitt näste af
risqvistar. Födoämnena bestå af växtämnen,
särdeles frön. Dufvorna bada sig i vatten och lefva i
engifte; men samlas om hösten i stora skaror.
Honan lägger blott 2 hvita enfärgade ägg i sender,
men flera kullar om året, och ungarne qvarstanna
i boet tills de blifva flygfärdiga. Se vidare:
Klippdufva, Ringdufva, Skogsdufva. — En gammal sägen
om turturdufvan förtäljer, att hon kom flygande,
satte sig öfverst på Christi kors och såg sorgsen
ned på den lidande, hvarvid hon suckade med sitt
ännu bibehållna läte: ”kurrie, kurrie, kurrie!”
hvilket skulle betyda: Kyrie, eller ”herre, herre, herre!”
Sedan den tiden är hon aldrig mera glad, utan
far städse kring jorden och upprepar sitt
sorgliga; ”Kyrie, kyrie!”
Dufva. En gammal ätt, dels Finsk, dels Svensk.
Den Svenska härstammade från Håkan Larsson,
hvilken adlades år 1594, och den Finska från en
Bengt Dufva, som lefde år 1450. Den år 1625
på riddarhuset introducerade Peter Dufva till
Munkaby, lefde ännu år 1647 och kallas i
nämnda års registratur: ”en ogudaktig sälle.” Om
honom berättas, att han var ogift, men hade 6
oäkta barn, hvilka dogo hvar efter annan och
begrofvos i en räfgrop, der fadern slutligen sjelf blef
begrafven.
Dufva, Mikael Olofsson, till Bergshammar
och Marsäng, blef år 1603 slottslofven öfver
Stockholms slott och län, och kallades tre år senare
till konung Carls sekreterare. År 1612 blef han,
såsom det hette, ”vår och riksens sekreterare i
Svenska saker och handlingar.” Han dog år 1615.
Dufva, Johan, son till Bengt Larsson Dufva,
hade i 30 år tjent på flottan, och blef år 1643
landshöfding i Österbottens norra prosteri och
Uleåborg; men hvilket embete han icke länge
innehade, emedan han följande året, under hemresan
till Stockholm från sitt höfdingedöme, drunknade
tillika med sin hustru och fem barn.
Dufva, betyder modig, efter Ångermanlands-dialekt.
Dufvan måste ha en hök, och grodan
en stork. Med detta ordspråk menas, att utan
öfverhet och fruktan gör man sällan det godt är.
Dufvedals mekaniska verkstad. Se: Motala.
Dufvefot (Geranium columbinum), en årlig växt,
hvilken förekommer i de sydliga landskaperna, på
öfvergångs-formationer, och har, likasom hela
slägtet, vackra blommor.
Dufvenäs, en egendom i Nacka socken af
Södermanlands län, är belägen på en udde i Saltsjön, 1
mil utanför Stockholm. Erkebiskop Gustaf Trolle
var år 1517 hårdt inspärrad på Stockholms slott
af Sten Sture d. y. och Gustaf Eriksson. Då de
fingo veta, att en Dansk hjelpsändning anländt
i skären, ryckte de ut till Dufvenäs, hvarest
fienden landstigit, och angrepo honom så manligt,
att han måste draga sig tillbaka. Gustaf Eriksson
deltog här för första gången i striden, och hans
tapperhet bidrog ej litet till segern. Sedan
Danskarne lemnat fältet betäckt med döda, flydde de
till sjös och hämnades med härjning på kusterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
