Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekebergit - Ekeblad - Ekeblad, Christoffer Johansson - Ekeblad, Clas d. ä. - Ekeblad, Clas d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ekebergit, skapolit, ett till silikaterne hörande
mineral, hvilket består af kiselsyrad lerjord med
kiselsyradt natron och kalk. Förekommer dels
kristalliseradt i aflång prismatisk form, dels derbt;
i denna senare form till färgen grönaktigt, ljust
brunaktigt eller gråhvitt, på kanterna
genomskinande; hårdt så att det, ehuru trögt, eldar mot stål
och repar glas, segt och svårt att sönderslå,
förekommer det uti Hasselbacka jerngrufva i Nerike,
samt i Åtvidabergs koppargrufva i Östergöthland.
Ekeblad. Denna ätt säges härstamma från en
Ingebjorn i Ringebo, hvilken lefde mellan år 1300
och 1336, och hvars son, Carl Ingebjornsson till
Röreholm, var ståthållare i Dalarna omkring år
1352. Den i senare historien först bekante af
ätten var
Ekeblad, Christoffer Johansson, född på
Stola i Fröslunda socken af Skara stift år 1592
och död år 1664, såsom öfverste för ett
infanteriregemente, sedan han bivistat trettioåriga kriget
och vid många tillfällen utmärkt sig. Mest har han
likväl blifvit känd genom visor och sångstycken,
af hvilka åtskilliga ännu finnas i behåll, och om
hvilka det heter i Biograph. Lex.: ”E. är en bland
de få och bättre lyriker under den
före-Stjernhjelmska perioden. Visserligen är formen högst
ofullkomlig och känslans uttryck ofta högst platt och
blandadt med prosa; men der är dock något
hjertligt, naivt och folkvismässigt.” Ätten
introducerades på riddarhuset år 1689 med hans son,
Johan, som då var envoyé i Frankrike. Dennes son,
Ekeblad, Clas d. ä., en af Carl XII:s krigare,
deltog i slaget vid Klissow år 1702, der han
utmärkte sig i spetsen för sitt regemente, de s. k.
Tremänningarne, hvilka uthärdade ett häftigt
anfall af Sachsiska gardet, gjorde år 1705 en
ärofull expedition mot Polackerne, hvarifrån han
återvände med många fångar, och anförde venstra
flygeln i bataljen vid Gadebusch. År 1710 hade han,
såsom kommendant i Elbingen, nödgats uppgifva
denna fästning åt Ryssarne, hvarvid hans
regemente föll i fångenskap. Blef år 1711
kommendant i Stralsund och 1714 landshöfding i Nerike
och Wermland. Såsom sådan lät han
iordningsställa Eda skans, till skydd mot ett befaradt
anfall från Norrige. År 1719 utnämndes han till
riksråd och grefve. Född 1669, död 1737. Hans son,
Ekeblad, Clas d. y., var född i Elbingen d.
30 Mars 1708, och ingick vid 18 års ålder i
riksarkivet, samt derifrån i kansli-kollegium. År 1730
befordrades han till kansli-junkare och kort
derefter till kammarherre, hvarifrån han småningom
steg till statens högsta värdigheter. Han är en
af de renaste och vackraste karakterer
frihetstiden frambragte. Den grundliga lärdom han
förvärfvade, var ej ett förråd af glosor, hvilka
alstra högmod och sträfhet i lynnet, utan ett
verktyg och ett uttryck åt det redbara förstånd, det
allvar och den kraft, som utmärkte honom.
Gynnad af lyckan med förmögenhet och en hög börd,
var han en af dessa sällsynta menniskor, hos
hvilka naturen tyckes hafva njutit af att få räcka sin
hand åt denna lycka, hvars nycker hon eljest så
ofta praktiskt förnekar, då hon ej kan hindra
deras framgång. E. steg lika mycket i ynnest och
befordran både vid hofvet och i kansliet. Han
invaldes i sekreta-utskottet vid den vigtiga
riksdagen år 1738, och var bland dem, som der åtnjöt det
mesta förtroendet. De tjenster, han dervid
ådagalade, belönades år 1741 med
kansliråds-värdigheten, och följande året med en beskickning till
Spanska hofvet, hvarpå tvenne år senare följde
den då för tiden vigtigaste af alla
sändebudsposter: den i Versailles, hvilken erhöll en ökad
betydelse deraf, att Ekeblad efterträdde Tessin.
Mindre angenäm sällskapsman, mindre lysande och
bländande än denne, var han lika redlig och
kunskapsrik, samt förstod, att, midt i ytlighetens hemland,
göra sig aktad för sin redbarhet, sitt allvar och
sin oegennytta. Ett prof på denna sistnämnda gaf
han, då han, vid afslutandet af en handelstraktat
med Neapel, afstod till sin företrädare den vid
sådana tillfällen vanliga presenten, emedan han
ansåg Tessin, som börjat underhandlingarna, mera
berättigad att åtnjuta deras frukt. Han skulle
likväl få ännu ett tillfälle att ådagalägga, det han
tjenade ej för vinsten, men för hedern att gagna
sitt fädernesland, och för att tillfredsställa sitt
samvete. Ständerna hade nemligen bestämt en
ansenlig minskning i minister-arfvodet, hvilken
besparing isynnerhet föreföll mången olämplig, då det
gällde ministern vid Franska hofvet, på en tid,
då man ansåg den yttre prakten oundgänglig för
en diplomat. Ekeblad trodde sig ej böra förneka
denna tidens åsigt, då det stod i hans magt att
upprätthålla den, och en eftergift derföre kunde
köpas med ingen annans skada, än hans egen.
Han fyllde således, af enskildta medel, den brist,
som det allmänna lemnade i hans tillgångar; men
då han insåg, att detta snart skulle helt och
hållet undergräfva hans ekonomiska ställning,
föredrog han att göra ett slut på utgiften, genom
undanrödjande af dess anledning, och begärde
att bli rapellerad från den ärofulla, men
förstörande befattningen. Detta skedde år 1746. Vid
sin återkomst hem inkallades han genast i rådet,
der han med föga afbrott qvarblef intill sin död.
Liksom han efterträdt grefve Tessin i
ambassadörsposten vid Franska hofvet, så efterträdde han
honom äfven såsom riks-kansliråd, hvilken befattning
var närmaste steget intill kansli-president, ett
embete, det han år 1762 emottog efter Höpken, som
då nedlade det. Alla utrikes förhållanden gingo i
18 år genom honom, och, med betraktande af
tiden, partierna och skiftningen i deras åsigter,
skulle sådant naturligtvis föranleda klander och
missnöje af de olika tänkande, d. v. s. af dem,
som för tillfället icke voro de rådande. Att
sådant ej skedde i någon väsendtligare mån förr än
efter 18 års förlopp, bör mindre förundra oss, än
att det skedde då. En traktat var afslutad med
Frankrike om den stora frågan för dessa tiders
politik inom Svenska kabinettet: subsidier.
Missnöjet yppades vid riksdagen år 1765, icke med
traktaten, utan med beräkningssättet. Ekeblad,
hvilken härvid, liksom alltid, handlat efter sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
