Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfsborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på regeringens befallning. Det gods, som
belägges med embargo, är ej heller krigsbyte, utan
endast belagdt med beslag och kan således återfås
vid sedan inträffande förlikning.
Embete. Embetsmän i Sverige äro i allmänhet
kronans tjenare. En af folket vald
embetsmanna-korps finnes ej i Sverige, med undantag af några
kommunala uppdrag, samt en betydlig del af
presterskapet. Men äfven prestvalen äro inskränkta
inom förslag, dem statens embetsverk,
konsistorierna, upprättat. Städerne uppsätta förslag till
borgmästare; men konungen utnämner.
Förvaltningen är således i allmänhet uti regeringens och
dess organers hand, ett förhållande, hvilket å ena
sidan synes fördelaktigt för den monarkiska
grundsatsen; men också öfverhopar styrelsen med
enskildtheter och splittrar dess verksamhet. Å
andra sidan är detta föga fördelaktigt för den
medborgerliga bildningen i landet, och motverkar hvad
man kallar folkets politiska uppfostran.
Förhållandet är emellertid sådant, och har så varit af
ålder. Konung Gustaf I skötte Sveriges rike,
såsom det varit ett stort jordagods, tillhörigt
honom. Under och efter honom utbildade sig en
embetsmanna-hierarki, hvilken framstår färdig i
1634 års regeringsform. Det var då adeln, som
förvaltade landet. Konung Carl XI:s envälde
bidrog icke att ändra förhållandet; ty ehuru
nedtryckt under denne konungs regering, genom
reduktionen, var likväl den adel, som fanns, i
besittning af sina privilegier. Emellertid växte
medelklassen i magt och antal. Adelskapet var dock
ännu oundgängligt för innehafvarne af högre
platser. Regeringsformen af år 1809 öppnade dessa
slutligen för Svenske män af alla stånd, och
nitton år derefter inkallades för första gången en
ofrälse man i konungens råd, genom statsrådet
Schwan. Ett ytterligare steg i samma anda togs
vid 1844—45 årens riksdag, då skillnaden
emellan frälse och ofrälse ledamöter i högsta
domstolen försvann. — Statens tjenare äro i första hand
regeringens. Konungen utnämner i statsrådet en
mängd embetsmän, dels till förtroende-platser, dels
oafsättliga. De kunna ej flyttas emot sin vilja
från en plats till en annan, ej afskedas utan dom
och ransakning, med undantag af
förtroende-embetsmän. Så kallas de, hvilka bero af
konungens fria behag, och dit räknas i allmänhet
chefsposterna, bland civila och militära embetsmän,
med undantag af lagskipningen och kyrkan.
Biskopar kunna ej godtyckligt afsättas, ej en gång
utnämnas, utom presterskapets förslag. De
afsättliga embetsmännen betraktas såsom
konunga-magtens organer, hos densamma ansvariga i främsta
rummet. Å en annan sida beror regeringens
verksamhet i ej ringa mån af dessa organer. Det
moraliska ansvar, som hvilar öfverstyrelsen,
förutsätter ett fritt val af de personer, hvilka den
anser passande att utföra sina bud och tillämpa
sina grundsatser. Biskoparne stå i ett dylikt
förhållande. De äro likväl oafsättliga, hvilket är
en anomali i regeringssättet, som förklaras af
kyrkans historia och den karakter, hvilken är
preste-ståndet egen. Kyrkan har uppvuxit, såsom en
sjelfständig inrättning, bredvid staten, snarare än i
densamma, och när den underkastades verldslig
magt, bibehöllos ruiner af den gamla byggnaden.
Likasom biskoparne, så är hela preste-ståndet
oafsättligt, och att de förre tillsättas inom ett
gifvet förslag står i full öfverensstämmelse med den
allmänna regeln för presterliga befordringar. Utom
biskops-embeten befordrar konungen äfven till de
regala pastoraterna och har dervid temligen fritt
val; ty konungen utnämner, om han så vill, äfven
utom förslaget, samt till och med utom det stift,
dit församlingen hör. Den enda
inskränkningen ligger i fordran att pastoral-examen måste
föregå, och att icke alla prester äga rätt att
söka regala pastorat hos Kongl. Maj:t. Äfven fält-
och hofklereciet tillsättes af konungen; det senare
hör till hofvet, hvilket konungen fritt anordnar.
Inom läroverken utnämner konungen blott
universiteternas professorer. Deremot förordnas hela
militärbefälet, till och med under-löjtnanten, af
konungen. Inom de administrativa verken utnämner
konungen kollegiernas ledamöter samt flere
embetsmän. Äfven domarekorpsen tillsättes af konungen;
men är utan undantag oafsättlig. Ej en gång
högsta domstolens ledamöter, som utöfva konungens
egen domsrätt, kunna af honom afskedas. — I de
flesta fall är konungens val vid befordringar
inskränkt lill infödde Svenske män, och de som
bekänna sig till den antagna stats-religionen.
Fremmande trosförvandter, om de också äro af inhemsk
börd, kunna bekläda endast militära embeten; och
samma inskränkning gäller för utlänningar, äfven
om de bekänna sig till den evangeliska kyrkan.
Ja, till och med inom militären finnas undantag;
ty de kunna icke nämnas till kommendanter i
fästningar. Ifrån det allmänna yttrandet, att
embetsmanna-korpsen organiseras af regeringen finnas
undantag; ty rikets ständer tillsätta, sjelfva eller
genom af dem förordnade fullmägtige,
justitieombudsmannen, samt riksgälds-kontorets och
bankens tjenstemän. Äfvenså finnas på sina ställen,
såsom i städerna, kommunala tjenstemän; men
rikets allmänna administration hvilar dock alltid i
regeringens eller dess ombuds hand.
Embetsverk kallar man den förening af flere
embetsmän, åt hvilka, såsom en gemensam
personlighet, förvaltningen af någon viss gren af
statens ärender blifvit anförtrodd. Embetsverken
i Sverige äro till största delen inrättade med
kollegial form. Sådan var det gamla riksrådets
sammansättning, och när, på konung Gustaf II Adolfs
tid, embetsverken började ordnas, blef den
kollegiala formen i allmänhet antagen. Det är från
denna konungs tidehvarf, som Sveriges
förvaltande verk förskrifva sin tillvaro, äfven om grunden
blifvit förut lagd. Före konung Gustaf I:s tid kan
man icke tala om embetsverk. Konungens fogdar
och länsmän voro hans ombud, och om äfven
länsstyrelserna anses härleda sig ytterst ifrån dem,
så var deras beskaffenhet, såsom embetsverk,
ingalunda noga bestämd. Uti 1634 års regeringsform
visa sig länsstyrelserna ordnade, och det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
